Göteborgsposten – 8 mars 1861, sida 1

råd, och deras råd följdes sällan. I Dalmatien, det illyrika kustlandet och Militärgräns sen, funnos alldeles inga landtdagar. Helt andra voro förhållandena i Ungern jemte Kroatien-Slavonien samt Siebenbärgen — Ungern hade i 16:de århundradet blifvit törenadt med Österrike, enligt nationens uppfattoing och till formen, genom val; men Ii sjelfva verket hade valet at den osterrikiska erkehertigen till konung af Ungern blifvit bestämdt genom traktater och tredsslut. Dubbelheten i denna uppkomst af Ungerns och Österrikes förening genomgår hela historien jom dessa länders omsesidiga torhällanden till I hvarandra. Ungerska folket betraktade detsamma säsom beroende på ett kontrakt, som i afseende å konungen bekräftades genom kröningen och hans på de beslutade ötverenskommelserna aflagda ed, men regenterna ville betrakta allt detta såsom blott en formalitet. Enligt Ungerns offentliga rätt hade ständerna (riksdagen) lagligen en beslutande myndighet i afseende å inre angelägenheter. Kiksdagen bestod at tvenne kamrar (bord, Tateln), magnaternas (det högsta presterI skapet och adeln) samt ständernas (deputerade från komitaterna, fristäderna och de privilegilerade distrikterna). Riksdagens faktiska makt varierade under österrikiska regenterna mycket efter udsforhållandenva. Man skulle dock taga betydligt miste, ifall man efter nyare konstitutioners mönster sökte tyngdpunkten för Ungerns politiska törhållanden 1 riksdagen. Den låg vida mera — och det bör man fästa sig vid för att förstå hvad som föregår i denna tid — i de för Ungern egendomliga 52 komitatsförsamlingarne. De voro församlingar af komitatets ansedda män. De voro offentliga och hvarje närvarande adelsman hade säte och stämma 1 desammas förhandlingar och vid de representantval, som anställas af dem; och det skedde derfore ofta, att tusental af den utomordentligt talrika, till en stor del fattiga adeln — nåstan hvarje ungrare är en adelsman -— strömmade till dem och under tumult atgjorde besluten genom sin vota. Dessa församlingar valde icke blott komitatets deputerade till riksdagen, utan de gåätfvo dem äfven instruktioner, hvilka de måste följa, så att dessa församlingar utötvade ett afgörande inflytande på riksdagens beslut. De valde dessutom alla komitatets embetsmän med undantag af Obergesparen. Denne var dock blott en förnäm uppsyningsman, och den egentliga myndigheten tillkom Vicegespanen som valdes af församlingen. Regeringen kunde icke förhandla direkte med embetsmånnen, utan blott genom komitatsförsamlingarne, och dessa hade rätt att pröfva regeringens befallningar, ja till och med att annullera dem, så att de följaktligen kunde helt och hället palysera centralregeringen. Denna föråldrade institution var naturligtvis åtföljd af stora olägenheter, hvilket också erkändes af alla magyarer, men de hängde dock fast vid densamma och oönskade icke dess afskaffande, utan blott en reform i densamma.