Göteborgsposten – 7 mars 1861, sida 1

nt Kn EN trots af sin rikedom blir häktad för en förbrytelse, eller om det är en olycklig spekulant, som man räknar hans motgång till törbrytelse. Teaterdiktarne se i det skedda ett fullständigt drama, uti hvilket Nemesis sträcker fram sin hand ur skyarne. Jag för nun del säger en korrespondent från Paris till ett utländskt blad tror visst att de ha rätt, men anser dock, att saken ännu riktigare kun rätt och slätt kallas för ett sjukdomsfall, ew utbrott af vårt sociala lifs sjukdom. Vi vilja efter denna korrespondens meddela några närmare underrättelser om hufvudpersonen i detta drama samt hvad som hittills är kändt derom. Mires föddes år 1809 och gjorde sitt första inträde i affärsverlden genom en rätt nätt spekulation i Montpellier. Han företog sig att utgifva ett tidningsblad, i hvilket han till ledning för statistiska studier upptog namnen på alla personer, som afledo, jemte namnen på de aflidnes läkare. Traktens läkare kunde icke förhindra denna pikanta statistik samt slöto sig slutligen tillsamman för att köpa Mires blad. Med den penningesumma, han sålunda erhöll, begaf Mires sig till Bordeaux och blef vexelagent derstädes. År 1848 flyttade han till Paris och kom der småningom i beröring med vissa personer, som stodo nära den dåvarande presidenten, numera kejsaren, Napoleon, och som ifrigt spekulerade på börsen. Han var deras agent, men använde dem tillika att förskaffa sig fördelaktiga affärer. På sådant sätt blet han anläggare af ett gasverk i Arles, af stora smältugnar i Marseille, samt entreprenör al hamnarbetena och gasverket dersammastädes, af spanska och romerska jernvägar, och öfvertog seinedepartementets lån, det turkiska lånet, bestyrelsen at Caisse generale des chemins de fer o. 8. v. Utom allt detta var han ännu vidare direktör för de två stora journalerna Pays och Constitutionnel. Mires förvånade med sina spekulationers djerfhet och genom den mängd guld, som flödade till hans hus. Han blet så stolt, att hans enda dotter icke kunde bortgiftas med någon ringare brudgum än en furste, och en sådan erhölls också i sonen till furst Polignac, som år 1830 utfärdade Juliordonanserna. Denne man var en af de mest lysande personligheterna inom det legitimistiska partiet, och han ville, som man i Frankrike säger, refaire sa fortune, förgylla sitt stamträd. Han gjorde den unga mlle Mir6s till furstinna och försäkrade sig derigenom en årlig inkomst af 120,000 fes, förutom ett praktfullt hotel samt ekipager 1. m. Nu har han erhållit sitt atsked såsom kejserlig ordonansofficer. Legitimisterna, säger man nu i Paris i anledning af händelsen med hans svärfar, ha icke lycka med sig. Man försäkrar dock att fursten har visat sig som en äkta Polignac, och tillställt administrationen af svärfadrens bo hela dotterns hemgift. Om Mir6s!s omständigheter, säger den ofvannämnde korrespondenten har man talat