Göteborgsposten – 5 mars 1861, sida 1

Allt det öfriga af densamma utgöres endast af en stor hög ruiner, krossade pelare, glasbitar af alla möjliga former, stycken af trädsnideriarbeten, allt om hvartannat. Ingen vägg eller del af en vägg har blifvit stående upprätt. Under hela d. 21 Febr. hade den häfviga stormen rasat, och i den delen-af London der kristallpalatset stod tycktes den hafva uppträdt med ännu större våldsamhet, än i andra närliggande trakter. Den hade afbrutit grenar på träden, samt blåst omkull staketter och plank rundtomkring 1 grannskapet, och dess riktning låg rakt på kristallpalatsets hela framsida. Trycket at stormen på dess yta måste hafva uppgått till flera tusende tons, men på sjelfva butvudbyggnaden åstadkom det dock icke den ringaste verkan, och som sagdt, icke en enda ruta skadades. Åtven den norra flygeln stod väl ända till kl. balf åtta samma dags qväll, då några personer i den ofvan omtalade timmermansverkstaden, vid en af de allra häftigaste af de vindstötar, som alltjemt stötte mot byggnaden hörde, ett brakande samt klangen af glas, som söndras, samt sprungo straxt ut på terassen utanför kristallpalatset. Inom en minut föll det stora tornet med ett förfärligt buller omkull ibland några träd, samt låg krossadt i millionertal små bitar på marken. Under loppet af de påföljande två eller tre minuterna nedramlade den öfriga delen af flygeln, 30 å 40 yards i sender, tills slutligen marken till hela längden af 110 yards var beströdd med en sammanblandad massa at glasbitar, trädoch jernstycken. Någonting mera fullständigt 1 förstöringsväg, säger en berättare derom, kan icke föreställa sig. AÅAsynen af dessa qvarlefvor inger en snarare det intryck, som om hvarje bit at byggnaden med flit och synnerlig omsorg blitvit slagen sönder i så små stycken som möjligt, och icke som om detta resultat skulle vara följden af en häftig vindstöt. En förfärlig explosion kunde icke gerna hafva åstadkommit en mera komplett förödelse. Trädarbetet är i små obetydliga frrgmenter, jernpelarne i nästan lika små stycken som glaset, och de jernkrampor, som sammanhöllo de skilda delarne, hafva blifvit vridna i de allra mest besynnerliga former. Så vidt man kan döma af det läge i hvilket dessa ruiner ligga, är det troligt, att hörnpelaren i tornet närmast jernvägen haft att ensamen uthärda hela påtryckningen, sedan de öfriga pelarne, som hade sitt stöd i denna, först gitvit vika. Som vinden blåste ojemnt och i stötar antager man, att hörnpelaren, på hvilken hufvudstödet berodde, först efter några svängningar af och an omkring sitt perpendikulära läge brustit af vid foten. Det var troligtvis brakandet deraf, som timmerrgsännen i sin verkstad hörde, då de skyndade ut; och då turnet sålunda var beröfvadt sitt förnämsta stöd, föll det vid första derpå inträffande vindstöt. Det är dock ett stort bevis på byggnadens styrka, att den öfriga delen icke ramlade på samma gång, som tor