Göteborgsposten – 5 mars 1861, sida 1

de Versac skulle, när hon kom hem, säga att hon lemnat sin mnevö hos sin väninna, och på detta sätt skulle man ingenting märka; man skulle blott kunna gissa, men icke ha någon visshet. — Ja, tänkte rådsherren inom sig; men på så sätt skall jag ej kunna med vittne bevisa, att jag lemnat min sonson åt denne man, och, om han bedroge mig, skulle intet bevis kunna andragas emot honom. Saint-Jeans förslag var dock så klokt, det afsåg så synbarligt att betrygga för faran det barn han åtog sig, betjentens mine var så öppen, hans blick så klar, uttrycket i hans ansigte så naturligt, att rådsherren kände sina misstankar försvagas, — Jag skall underrätta Lenoir i morgon, tänkte han, och spioner skola ställas i hans väg. Saint-Jean väntade på svar. -Ert förslag tyckes mig ganska klokt, sade de Niorres med hög röst; men jag behöfver tänka efter. Kom hit i mitt kabinett kl. 4 på morgonen, så skall jag gifva er del af det beslut jag fattat. Saint-Jean gjorde ett jakande tecken och lemnade rummet. — Han skall göra, hvad jag föreslagit, mumlade han och gick in i en lång korridor, vid hvilken voro flere dörrar, som förde till de