Göteborgsposten – 4 mars 1861, sida 1

tigt skri och Gorain, som plötsligt släppte sin väns arm, stödde sig mot muren till det hus utanför hvilket de nu befunno sig. — Ah, ljöd en munter stämma, varen ej rädda, mina herrar, jag är icke någon tjuf! De båda borgarena hade just uppnått hörnet af gatorna Saint-Honor och Saint-Roch, då en karl af medelmåttig längd plötsligt kom fram från den senare gatan och tvärt stannade midtemot dem. Det var detta oförutsedda möte, som kommit Gervais att skrika till och varit nära att göra Gorain sanslös. — Ah, min gud! sade Gervais, i det han åter hemtade sig och började närmare betrakta den nykomne. Jag misstager mig ickel!... det är återigen hr Roger! — Herr Roger! utropade husegaren och skyndade fram med ett glädjerop. — Jag sjelf, mina herrar, jag sjelf, sade den nattlige vandraren, som verkligen var Roger. Men, fortfor han och betraktade i sin ordning de båda borgarena, hvilkas ansigten nu svagt upplystes af skenet från en reverberlykta, men, gud förlåte mig, det är ju hrr Gorain och Gervais! mina båda nya vänner! hvilket lyckligt möte! — Ah, min bästa hr Roger, det är himlen som sänder er i vår väg! — Huru då!