Göteborgsposten – 2 mars 1861, sida 1

— Vi som hålla så mycket utaf er, tilladt I Gervais, — Ni råda oss att afstå från våra efter. forskningar! sade den sjuka och aftorkade hastig (sina tårar; ty midtunder hennes häftigaste anfal af smärta var äfven det ringaste yttrande on dottren tillräckligt, att genast tilldraga sig hen. nes uppmärksamhet. — Ni misstager er, fortfor Gorain och vexlade färg; detta har aldrig varit vår afsigt ... Åh, jag talade ännu i dag morse med min hustru om er och vi greto båda som barn. — Ja, ja, Gorain är er mycket tillgifven, det är utom tvifvel, afbröt Fouch6 otåligt; låt mig derföre fortsätta, jag ber. M:me Bernard, ni måste, om jag ock nödgas rifva upp alla edra hjertats sår, gifva mig ett noggrannt signalement öfver er dotter. Den sjuka knäppte ibop sina händer. — Rosa är vacker som en engel, sade hon. Hon kan ej jemnföras med något annat barn i hela verlden. Ah, hon kännes lätt igen, bästa herro. Den arma modren började nu med största ifver lemna de omständligaste upplysningar. Hon talade länge, då och då afbrytande sin berättelse med sina tårar; men hon uttryckte sig med så mycken klarhet, att Fouchå trodde sig se barnet framför sig. !