Göteborgsposten – 2 mars 1861, sida 1

var likasom utandad öfver alltsammans. Bred I vid den sjunkande solen utbredde sig ett stor moln i alla regnbågens skiftande tärger, et öfver hafvet medfallande duggregn som åte ögonblickligen fördunstade i de lägre varma re luftlagren. Vi stodo fängslade af den för trollande synen, tills de varmare färgtonern: begynte att förblekna, och långa gråa skug gor begynte att med fabelaktig snabbhet ifrår dalens djup sträcka sig upp för berget. Ånm glänste bergsspetsarne i solens ljus, ehuru soler sjelf redan hade gått ned för oss. Dock snart öf. vergick äfven deras gyllene sken i mörkrödt och bergstopparne lyste ännn blott såsom an. tända facklor öfver land och haf, samt slock nade derpå plötsligen i en tropisk natt. Af. tonrodnadens färger tillägger berättaren ärc mera lysande i tropikerna, men fenomenet sjelf är en mycket flyktigare företeelse der än i våra nordligare breddgrader. Ju närmare man kommer till det egentliga Adamsberget, dess talrikare blifva templen och herbergen. Då man tågar uppåt, påträffar man ofta bergssluttningar, som äro allt för branta för att kunna bestigas på vanligt sätt. Singhaleserna hjelpa sig dervid med stegar, hvilka de förfärdiga i ett ögonblick. Man nedhugger tvenne unga träd, fastbinder med slingervexter grenar såsom spolar, och allt hvad som behöfves är färdigt. På ett enda ställe har en from pilgrim uthuggit en trappa i klippväggen. Denna handling har förefallit hans trosförvandter så utomordentlig, att de hafva förevigat hans namn genom en med stora buddbabilder omgifven inskrift. Vägen leder emellanåt förbi några afgrunder; men i dem frodas en så yppig vegetation, att om man skulle råka att falla ned i desamma man dock skulle falla hvarken hastigt eller djupt. Vid en höjd af 5,000 fot ofver hafsytan börjar en omvexling i vegetationen. Nedanför denna gräns utmärka sig skogarne genom en glänsande dunkel grönska; trädstammarne skjuta väldigt i höjden och äro vanligtvis försedda med löf endast högst uppe, så att skogen har utseende af en. stor pelarsal. Ofvanom denna gräns åter antager vegetationen en mattare grönska, som stöter i grått och som härleder sig af der förherrskande myrten och rhododendron. Denna trakts prydnader utgöres af trädartade ormbunkar och en liten bambuart med prydliga blad. Utgjuter fullmånen sitt sken öfver denna vextverld, så glänsa skogens gråa stammar och blad, till hvilka ljusstrålarne ordentligen tyckas flyta ned, såsom silfver. Högsta spetsen af Adamsberget sväfvar tornartadt i luften, Den är öfver 600 fot hög och bildar på ena sidan en glatt och kal klippvågg. På andra sidan har det ofantliga tornets stenlager förvittrat och bär en tät växtlighet, bland hvilken klippspetsar framsticka. Det skulle vara omöjligt att komma upp på spetsen, ifall man icke på ett egendomligt sätt skulle kommit pilgrimerna till hjelp. I klippan äro nemligen några dussin kedjor astsmidda, vid hvilka man kan hålla sig fast, och hängstegar äro anbragta här och der. Den sista sträckan är den värsta af alla, ty vär sväfvar jernstegen, hvars trappsteg under idens lopp kommit ur sitt läge, nästan till välften i luften, och den som lider af svindel,