Göteborgsposten – 28 februari 1861, sida 1

— Och m:me de Versac? återtog de Nohar efter en stunds tystnad. — Hon skall också resa, sade rådsherrer med beslutsam stämma. — Med oss? — Nej; er samvaro skulle måhända kunna framkalla faran öfver edra hufvuden. Hon skall resa, men ensam, eller åtminstone med sin son. — Och sin nevö... — Nej! — Hvad! ni tänker fråntaga henne vården om det barn, som hon antagit såsom sitt eget? — Jag skall skilja honom från henne, Armand. — Skall ni behålla gossen hos er? Rådsherren tvekade. — Jag kan ej svara er i denna sak, sade ban slutligen; jag vet ännu icke, hvad jag skall besluta mig för, men jag vill, att alla medlemmarne af min familj skola skiljas från hvarandra genom betydliga afstånd; det är, skulle jag tro, enda medlet att afvärja den död, som hotar oss alla ... Ah, fortfor rådsherren och höjde händerna mot himlen, att jag icke tidigare fattat detta beslut! ... jag skulle då kanske icke nu behöfva fälla tårar på så många knappast än tillslutna grafvar!... Men hvem kunde väl förutse . .. hvem kunde tro... Hr de Niorres afbröt sig här sjelf; hans