VII Frankrike hade förutsett denna strid och gJ0 uppriktiga bemödanden atv förhindra den. Det är lätt att dit följa den tanke, som led Frankrikes poliuk i atseende på Italien; en tank hvilken blott syttade till att genom koncessioner ti rekomima en kris, atergitva iurstarne deras suver vitet och återforskafta paåtvedomet den moralisl kraft, som det i alseende på sitt politiska anseent förlorat. Men om striden blir oundviklig, hvilket fö farande inslär då Frankrike i hänsigt ul Kom? D plomatien hade deri blott tunnit dång vilja; emell: de rådslag, som kommo från Wien, och dem, so kommo fran Paris, vacklade ej det romerska hotvc det föredrog framtör de kloka reformer, som Fran! rike begärde at detsamma, det förmynderskap, so Osterrike palade det. Vart beskydd var redan mis kändt, välgerningen af vår militäriska ockupation io smådd. tfn knappast dold otacksamhet blet försp let till öppen fienulighet. Pius IX:s hjerta ölverrum; lades och bedrogs genom det antifranska grollet hi de prelater, som pjöto at hans storsta torirocnd Utan att låta hindra sig genom denna situation sök kejsaren ifrigt etter medel, att kunna upprätthå: den hel. fadrens anscende i den kamp, som var nä alt utbryta. Hans program blet ofientliggjordt, då han icl kunnat genomdrifva IKuropas protektorat öfver It lien, föreslog, han ett törbund mellan de oberoent staterna (i lialien), hvilkas medelpunkt skulle var: Rom, och huivud påtven. Det var den romerska tr sans moraliska och katolska lösning. Men man til bakavisade den italienska trågan, man stod fast v Usterrikes okränkbara rätt, och stötte i Patvens nan uillbaka allt, som kunnat sätta honom i förbindel: med den nationalitets pånytttödelse, hvars sak ha berömdaste toregangare satt i forening med kyrka storhet. Senare, men för sent, öppnades ögonen och idec om ett italienskt förbund under påfvens ordtörand skap, hvilken fasställts i Villatrancatordraget, skul ia tll försvarare just dem, som med storsta ener, och minsta öfverläggning tillbavisat densamma.