Göteborgsposten – 22 februari 1861, sida 3

Att akta Italien i dess oberoende och skydda påfvedömet i dess verldsliga makt, var alltså det dubbla mål, som den kejserliga politiken måste foresätta sig. Mellan dessa båda genom missförstånd oeniga makter, hvilka, retade af vissa minnen, sedan ett halft århundrade tillbaka — med undantag af de lysande dagar, som började Pius IX:s pontifikat — hvarken tycktes ha gemensamma mål eller förhoppningar; iellan det hotade påtfvedömet och Italien, som var beredt till resning, måste försoningsverket och närmandet försökas. Det låg både i Italiens och kyrkans intresse, att ej framhärda i en olycklig kamp, utan ömsesidigt erkänna hvarandras rätt. Alla Frankrikes råd till romerska hofvet förestafvades af denna Asigt, redan innan händelserna bevisat nödvändigheten af dessa bemödanden. Kejsaren uppmanade den påfliga herrskaren, att tillfredsställa den fria tankens önskningar i Italien derigenom, att han slutligen satte i verket de redan upprepade gånger af Europas regeringar fordrade reformer, hvilka flere sånger medgitvits och alltid åter uppskjutits. Aterställandet af de romerska municipaliteterna, decentralisationen at förvaltningen, afskaftandet af en mängd missbruk, återskänkandet af de frioch rättigheter, hvarmed wienerkongressen försedt vissa provinser, alla dessa åtgärder skulle, genom att förläna len nya andens kraft åt påfvens gamla myndighet, lå förenat mäktiga sympatier kring S:t Petri tron; len romerska regerinsen, som i sin verldsliga existens var underkastad den menskliga maktens van