det nu icke någon annan garanti mot missbruk af makt än tillvaron af en annan starkare makt, som kan öfverväldiga den andra, så måste lagverkställarnes makt naturligtvis icke få vara öfvermäktig dens makt, at hvilken de skola kontrolleras, d. v. s. majoritetens: af folket. Men hvar skall man åter finna. garantier, att folket icke missbrukar sin makt, ifall det är mäktigare än lagens verkställare? Eller i allmänhet hv ar skall man få garantier att de, hos hvilka den störste makten ligger, de må nu sedan vara folket eller den exekutiva styrelsen, icke skola missbruka den, ifall det icke finnes några andra siags garantier att lita på i verlden, än en kontrollerande makt som är den öfvermäktig, som den skall kontrollera? Detta är en motsägelse, till hvilken Postoch Inrikes-Tidningarnes , enda riktiga samhällsteori nödvändigt leder, och hvilken de icke kunna slippa ifrån, ifall de icke vilja uppställa den satsen att innehafvaren af största makten icke kan missbruka densamma, d. v. s., alltsom densamma ligger hos regeringen eller folket, antingen att en regering icke kan göra orätt, eller att majoriteten af ett folk alltid har rätt. Det ena är den radikala despotismens grundsats, det andra ar den falska demokratiens. Vi äro långt ifrån att tro, det Postoch Inrikes-Tidningarne vilja för sin del påyrka dessa konseqvenser, men de innebäras dock uti de grundåsigter de uppställt, och vi fråga öppet Postoch InrikesTidningarne om icke en sådan samhällsteori är mera samhällsupplösande än alla de grundsatser på hvilka vi ställt oss? Saken är dock den, att Postoch Inrikes Tidningarnes påstående, att man icke får lita på någons goda vilja, ingalunda är riktigt. Skilnaden emellan despotismen och ett fritt statsskick, ligger just deruti, att man uti det senare anser menniskornas goda vilja vara en garanti, om också icke en uteslutande, under det att man i den förra anser endast deras oförmåga att göra ondt vara en sådan. Ha Postoch Inrikes Tidningarne aldrig reflekterat deröfver, alt garantien mot missbruk af högsta samhällsmakten, hos hvem den än må hvila, ytterst beror just på förutsättningen om denna makts egen goda vilja? Ha de aldrig betänkt, att hela samhällsorganisationen sjelf, samt lagarnes bestånd sist och slutligen hvilar på samma förutsättning om menniskornas goda vilja? Ha de icke någonsin kommit att fästa sig vid att upprätthåilandet af rättvisan man och man emellan i samhället har sin grundval endast och allenäst i antagandet af menniskornas goda vilja att tala sanning, så snart de icke kunna ha några speciella intressen vid att dölja den? Och samma garanti tro vi äfven vara fullt tillräcklig för de flesta andra fall. Så snart en klass af menniskor icke kan ha några enskilda intressen, som kunna förleda den att handla emot samhällets fördel, så synes oss dess goda vilja vara en så god garanti, som någon annan, utom det att det är den, som man i alla fall ytterst måste taga sin tillflykt till. Åfven vid en så lätt missbrukad sak, som krigisk förmåga och militärisk organisation, tro vi detta kunna vara tillräckligt. Vi vilja taga ett ingalunda alliför gynsamt exempel. Låt vara att 10,000 engelsmän anlända hit militäriskt organiserade, icke, såsom Postoch Inrikes Tidningarne, hvilka först uppställt detta exempel, antaga, i den uppgifna afsigten att jaga och skjuta foglar, utan t. ex. i den vida mera förnuftiga afsigten att bistå oss i ett pågående krig. Månne vi icke kunde emottaga dem och anse oss i deras och engelska regeringens goda vilja ha garantier för att de icke skulle missbruka sin makt, äfven om de stode under engelskt befäl. I det fall Postoch Inrikes Tidningarne uppställa, vore det visserligen rätt att vägra dem inträde i riket, icke just derföre att de kunde missbruka sin makt, utan emedan man hade anledning att förmoda, att de, då komme under en så besynnerlig förevändning, verkligen skulle ha för afsigt att göra det; i det fall