Göteborgsposten – 21 februari 1861, sida 1

vara tvungen att säga er det den offentliga meningen i Frankrike förhåller sig indefferient till den danska frågan; den har icke rätt kunnat fatta den. Tillåt att jag förklarar mig litet nogare. Den franska andan är mycket logisk samt älskar klarhet. Den uttalar hvarje id i en bestämd tydlig formel; låt vara att iden genom denna behandling stundom förlorari djup och omfattning ;men hvad som återstår af densamma blir i högsta grad klart och begripligt. Hvad vi hafva fattat som tanke, vilja vi hafva fram i verkligheten såsom handling, och hela denna riktning till klarhet, raskhet och bestämdhet, som i viss mån kan göra oss lättfärdiga och ytliga gör oss å den andra sidan åter till obetvingliga. En tänkare af den realistiska skolan har sagt när Frankrike tager sig en pris, så nyser Europa. Nå väl, Frankrike har ännu icke tagit den danska prisen. Hr Geffroy t. ex. har i Revue des deux Mondes skrifvit förträffliga afhandlingar om de danska affärerna, och det är intet tvifvel om att han förstår dem sjelf. Också vi andra förstå dem medan vi läsa dem, men de fastna icke fast i minnet; de förhållanden som beskrifvas med så mycken utförlighet och som tynga så litet hafva icke anslagit vår uppfattning med den bestämda tydlighet som vi fransmän eftersträfva och behöfva; de ansluta sig icke till någon af våra grunideer eller till våra omedelbara intressen. De höra under begreppet nationalitet, det se vi; men det förefaller oss att det inom det daneka riket finnes en tysk nationalitet, som vårt förstånd bjuder oss att hålla med, under det att vår böjelse lutar åt motsatt håll. Om det deremot kunde lyckas att visa Frankrike en bestämd linie, vid hvars öfverskridande Tyskland gjorde Danmark orätt, skulle här i den allmänna meningen inträffa en explosion till Danmarks fördel; ty tändämne finnes här samladt nog. De nordiska affärerna bli oss mera begripliga under namnet Skandinavien. Lägg väl märke dertill, jag talar icke om mig sjeltf. Jag har liggande hos mig det bref från er, hvari ni yttrar Skandinavismen är acceptabel för oss endast ifall den hjelper oss i vår gränsstrid och häfdar vårt oberoende och jag förstår derföre, att det för mitt franska hufvud finnes ett mysterium i sjelfva skandinavismen. Men fransmän i allmänhet fatta under ordet Skandinavien en bestämd, begränsad nationalitetssak, och namnet har för franska öron ett poetiskt ljud, som tilltalar inbillningskraften. I historiskt och politiskt afseende framkallar det minnet om Gustaf Adolf och hans generaler, som stodo i förbund med vår Richelieu, ramt påminner om att sonsonen till en fransk soldat är konung deruppe. Det är visst sannt, Bernadotte vände sitt svärd mot Frankrike, och ni har säkert sett, huru bittert Thiers på nytt fäller domen öfver honom. Men dels finnes här ju en skola, som kastar en stor del af skulden derför på kejsarn sjelf, och dels hindrar det dock icke att blotta namnets nämnande väc