Göteborgsposten – 15 februari 1861, sida 3

Vv IVURVÄUMnB Ile Från Utlandet. Några andra utländska tidningar, än de lanska anlände ej i går, och sysselsätta dessa sig uteslutande med betraktelser af de Lvenne nyss sammanträdda representantkamrarne i England, Frankrike och Preussen. Såsom inledning till de af oss i går omnämnda aktstycken, hvilka framlagts i franska lagstiftande kåren, alfgifver Moniteuren en framställning af rikets yttre tillstånd, hvilken fyller tjngofem spalter. Den dansk-tyska frågan omtalas häri på följande sätt: Under det faran för en konflikt synes mindre hotande i södern, uppstå nya svårigheter i det nordliga Europa. Der har, såsom bekant, redan länge bestått en strid mellan tyska förbundet och Danmark angående hertigdömena Holsteins och Lauenburgs författningsenliga ställning inom danska monarkien. Då dessa hertigdomen utgöra en del af Förbundets territorium har kejsarens regering, i öfverensstämmelse med Storbritannien och Ryssland, ansett sig böra betrakta denna fråga såsom rent tysk och afhålla sig från hvarje inblandning i de förhandlingar, som förts mellan Förbundsdagen i Frankfurt och kabinettet i Köpenhamn. Vi ha dock gjort vårt inflytande gällande i försonlig anda och hafva oupphörligt och öfverallt fört ett sådant språk, som vi anse passande till att underlätta ett närmande. Vi fortfara att råda danska regeringen till att afvärja faran för en förbundsexekution genom att tillfredsställa Tysklands fordringar i de punkter, der de kunna vara berättigade, och genom att fästa rättvist afseende vid befolkningens önskningar. Med afseende på förvecklingarne med Rom upplyser berättelsen i Moniteuren, att Frankrike förgäfves sökt att genom sin mäkling förebygga de sardinska truppernas inmarsch i Marc Ancona och Umbrien. De katolska makterna hade på Frankrikes förslag kommit öfverens om att skola tillsammans hålla Rom besatt och lemna årligt bidrag till påfvens civillista; men Pius ville ej gå in härpå, utan fordrade, att makterna skulle försäkra honom om besittningen af Romagnan, och afvisade särskildt det militära biståndet med den förklaring, att han var berättigad till att värfva trupper i katolska staterna. I meddelandet om sammankomsten i Warschau bekräftar franska regeringen, att sammankomsten hufvudsakligast kom till stånd derför, att Österrike önskade en öfverenskommelse mellan de tre nordliga stormakterna i händelse af ett anfall på Venetien, och att Ryssland, som gat Frankrike de mest lugnande försäkringar, icke ville ingå på några bindande beslut, om ej kabinettet i Paris deltoge uti dem (!?), hvarföre Österrikes plan alldeles misslyckades (man får väl sel). De trenne makterna blefvo dock ense om att uttala, det non-interventionens princip (hvilken förut i Österrike haft sin afgjordaste motståndare!) bäst betryggade fredens upprätthållande. Angående ockupationen i Syrien yttrar den officiela berättelsen, att ockupationen ovilkorligen måste förlängas utöfver den genom trak. tat fastställda tiden, att Frankrike önskar er allmän konferens härom, och att det är villigt mottaga militärisk bjelp af andra makter til de kristnas beskydd. — Ur den afdelning som berör Frankrikes inre angelägenheter låna vi följande om franska ångflottan. Der består enligt denna redogörelse af 35 linie