Göteborgsposten – 15 februari 1861, sida 1

lade och var nära att falla, derifrån bullret, som jag kommit att ofrivilligt göra. — Skadar icke, min herre, sade herr Gervais. — Det hade väl varit värre, om ni brutit benet utaf er, tillade Gorain. — Det är mörkret härinne i salen, som förorsakat denna händelse, återtog Roger, jag kunde ej se mig för, då jag steg in. Ånnars göra nog jalousierna god sjenst i denna värme. — Ja, det färfärligt varmt! — Om vi skulle friska upp oss litet innan middagen? ...En butelj öl? frågade Gorain. — Vi hinna ej med det till middagen, annars skulle det nog smaka skönt. — Det är sannt... men det må vara, sade Gorain och reste sig upp för att gå och reqvirera ölet, då Roger lutade sig artigt fram och sade med sin mest inställsamma röst: — Mina herrar, jag ber tusen gånger om förlåtelse för min djerfhet, men skulle ni ej vilja göra mig en tjenst... Vid dessa oväntade ord, betraktade Gorain och Gervais hvarandra med en viss förvåning: ordet tjenst hade lifligt frapperat dem och de förde båda på en gång högra handen till vestfickan, för att skydda denna mot ett anfall.