Göteborgsposten – 14 februari 1861, sida 1

steg framåt, tillslöt dörren bakom sig och ställde sig sedan orörlig. Edvard granskade honom med den sorgfälligaste uppmärksamhet; gjorde ett slag omkring honom, mönstrande hela hans person från hjessa till fot med en småaktig noggrannhet. Slutligen, sedan han gått på något afstånd, för att bättre kunna koncentrera åsynen, uppsträckte han armarne och utropade : Beundransvärdt! Betjenten bugade sig för tredje gången. — Hr grefve de Sommes täcks vara belåten med sin allerunderdånigste tjenare? frågade denne med honungssöt röst. — Förtjust, min käre Rick; verkligen förtjust! svarade Edvard, som icke återkom från sin beundran. — Ni är helt och hållet oigenkännelig, och sjelfva hr Lenoir, er förnäme husbonde, vet troligen ej hvad namn han skall skänka er nya fysiognomi. Men hur tusan har ni burit er åt? Ni var mager och nu synes ni fet; ert ansigte var långlagdt; ni var ganska storväxt men nu är ni jettelik! I sanning, en dylik ombildning är förträfflig ! — Hör blott till yrket, hr grefve, sade med blygsam stämma betjenten, eller rättare hr Rick, alldenstund vi i hertigen af Chartres unge vän igenkänna polisagenten, hvilken vi nyligen hafva träffat hos Lenoir.