Göteborgsposten – 14 februari 1861, sida 1

nerationers allt ständigt mera produktiva ar bete. Vill Sverige endast lefva ett stillastå ende lif och icke ställa för sig annat mål är! att bibehålla sitt nuvarande tillstånd och sit nuvarande läge, då behöfver det visserligei icke så alltför mycket, och skulle det föru följt samma grundsats och icke ställt högre mål för sig, så skulle det i detta ögonblicl behöfva ännu mindre. Men vill Sverige ställ för sig det målet att i sin ställning och efte: sin förmåga arbeta i den allmänna europeisk: bildningens och civilisationens tjenst och fö! dess framåtskridande, då behöfver det visser ligen mycket ännu, och då behöfver det bland annat också sina skandinaviska grannländers medverkan. Det är derföre som det alldeles icke är likgiltigt huru dessa lärders förhållanden gestalta sig, och som det är Sveriges och svenska folkets samt svenska regeringens pligt att genom alla berättigade medel söka att törmå dem till en sådan medverkan samt efter förmåga understödja och underhjelpa alla deras strätfvanden, som kunna sätta dem i stånd att verka for samma stora mål, den europeiska mensklighetens utveckling. Den för ögonblicket närmaste praktiska användningen at dessa olika åsigter föreligger i frågan om huru Sverige bör uppträda i förhållande till den nu pågående striden mellan Danmark och Tyskland. Ifrån den synpuukt, som Handelstiduiugen uppställt, och som icke anser Sverige ha några andra behof, än att stå som det står, utan att taga del i Europas allmänna politiska sträfvanden, och så vidt det förmår arbeta för det rättas seger i desamma, kan det visserligen vara konseqvent att yrka, det Sverige skall lemna densamma utan afseende och icke försöka att inverka på dess utgång. Men erkänner man, att Sverige har högre förpligtelser, än blott att se till, att det icke kommer att omedelbart skadas, samt att det bör söka göra sig till en kämpe för nordens framtid, i öfverensstämmelse med europeiska civilisationens fordriagar, då får Sverige icke heller underlåta att söka bidraga till den dansk-tyska stridens rätta lösning. Denna strid är den europeiska folkfribetens strid i norden, och för den får Sverige icke stå främmande. Det vore attsvika Sveriges egna principer och dess egen forntid. Det är genom deltagandet i sådana strider under Gustaf Adolf, som svenska folket skurit sina skönaste lagrar, och som det skaffat sig det stolta medvetandet att ha arbetat i mensklighetens tjenst, och detta minne bör Sverige förblifva troget. Men om vi nu således icke böra stå fremmande för den dansk-tyska striden, så är frågan den, i hvad riktning böra vi, och på hvad sätt kunna vi inverka på dess lösning. Denna strid, som egentligen gäller Danmarks ställning till Holstein, och derigenom till Tyskland, innebär till sitt innersta väsende uti sig den stora frågan, om de reaktionära stormakterna på ett eller annat sätt skola dominera Danmark och dess politik. Af de tre olika lösningar, som kunna komma i fråga, Slesvigs!