Göteborgsposten – 13 februari 1861, sida 1

fen sig och till och med visat att han tagit en omsorgsfull del i detta monuments bevarande. Emellertid har nu och äfven ofta förut klagomål låtit höra sig öfver den vård man egnar våra fornminnen och man har skrifvit här och der en släng åt Vitterhets-, Historieoch Antiqvitets-akademien, under hvilken hela det forna Sverige närmast lyder. Då denna akademi numera sysselsätter sig föga eller intet med hvad som kan höra till vitterheten och bistorien, så har man haft billigt skäl att derifrån vänta ett kraftigt nit för och en öm skötsel af antiqviteterna. Jag tror icke heller att detta felas, jag tror att denna institution, långt ifrån att kunna beskyllas för någon uraktlåtenhet härutinnan, tvärtom förtjenar beröm för hvad den gjort och gör, om man tager i betraktande ä ena sidan dess rika och ständigt sig förökande samlingar och å den andra statsanslaget, som icke är stort nog för ett så vidsträckt land som vårt, der öfver allt i eller ofvan jorden fornsaker vänta på inlösen eller omvårdnad. Akademiens sekreterare, riksantiqvarien, tillkommer välegentligen hela förtjensten, då president och ledamöter till största delen kanske kunna betraktas såsom mer eller mindre lysande fyllnadspartiklar. En enda man förslår dock icke och man har derföre vid riksdagen föreslagit uppsättningen af ett par 8. k. reseintendenter, som skulle hafva sig tillsynen och vården om de lokala minnesmärkena i landsorten särskilt anförtrodd. Dessa äro behöfliga och komma förmodligen snart att existera. Bättre aflönade än de med tillfälliga statsbidrag hittills kringresande större eller mindre fornforskarne, skola de också bättre än dessa vara i tillfälle att tjena forrkunskapen och, det hoppas vi, utplåna alla skäl till klagomål öfver törsummad vård. Ty om det mången gång funnits verkliga orsaker för handen att en fornälskare eller en fornforskare ex professo ropat högt öfver vandalismen, så har det dock någon gång händt, att en sådan af särdeles små premisser tagit sig friheten göra en stor konclusion om antiqvitetsakademiens lojhet och försumlighet; men härvid böra vi till ursäkt komma ihog att en Bautastenius vanligen är ett original och såsom sådan otillräknelig för dåligt lynne. På Lejonbacken stå dagligen en hop personer för att se hur arbetet framskrider i kajreparationen och det säges, att någon observerat noga på arbetarne, legda efter dagspenning, och kommit underfund med att de ibland på hela timmar uträttat så godt som ngenting. Deraf har man fått reda på en af orsakerna till långsamheten med våra offentiga byggnader i Stockholm och, om den här observationen är ett sannt faktum, hoppas vi att det tages ad notam for framtiden så att man gör betting, isynnerhet vid nationalmuseum. På Helgeandsholmen håller det nya ridhuset på att göras färdigt. Några ha vågat offentligt undra öfver detta husets uppbygganle nu, då hela holmen ju var bestämd att afvödjas, men saken förhåller sig så här. Det