Göteborgsposten – 12 februari 1861, sida 1

de, som äro böjda att i sådant se tecken för framtiden, kunna väl säga, att resultatet af dagens arbete motsvarat deras hopp och förväntan. Massorna togo föga del i och hade föga intresse af hvad som försiggick, de beherrskades af en fullkomlig likgutigheti detta afseende, och der var intet af all den folkrörelse, som vi i England äro vana att finna vid ett sådant tillfälle. En vis man bedömer visserligen icke ett främmande folk efter hvad han är van att finna hos sitt eget, men jag kan dock icke neka, att jag kände mig ltet misslynt öfver denna skenbara likgiluighet. En engelsman, som just skulle anländt från från barndomen van vid politisk agiHär hade vi vackert väder, och tation, skulle ovilkorligen hafva känt en viss köld då han vandrat omkring staden och sett en hel befolkning, som var sysselsatt endast med att njuta at en vacker dag. Vid omröstningsstållena skall jag dock säkert finna lif och rörelse skulle han säkert tänkt. Men huru skall han få reda på dem. Vinkällarne ha sina skyltar, och billigt bröd och macaroni hafva sina anslag med stora bokstäfver på murarne; hvar man skall få en mask och en domino är annonseradt med stora aflischer, men det finnes intet, som anger hvar man skall finna det ställe, dit neapolitanarne för första gången, åtminstone i denna generation, äro kallade att utöfva sin politiska valrätt. Jag måste erkänna, att jag sjelf hade någon svårighet dervid. Slutligen kom jag dock efter nägra förfrågningar till en sal i andra våningen af f. d. prinsens af Salerno, kung Bombas farbroders palats. Här skulle rösterna samlas från en del af qvarteret San Ferdinando, och här hade omkring 200 valmän kommit tillsammans och hade just valt sig sin president. Der var dock något i olag, ty sex valsedlar mer än der funnos väljare, hade blifvit afgifna. Det tog någon tid att diskutera och ställa i ordning denna sak, och jag begaf mig derföre till Monte Calvario, hvilket ständigt har varit kändt såsom ett hufvudtillhåll för liberalismen, och der man med skäl kunde vänta att påträffa större tecken på lif och rörelse. Naturligtvis funnos der icke de hopar, som trängde sig på gatorna, då folkbeslutet om landets förening med det öfriga Italien fattades, och jag har icke några sådana slående och intressanta detaljer att omtala, som de, hvilka då slogo mig vid hvarje steg. Vid ingången till valförrättningsstället stod en embetsman, som uppropade namnen på valmännen, hvilka derpå inträdde i ett inre rum, der de skrefvo sina namn på en lista, hvarpå de aflemnade sina voteringssedlar i valurnan, inför valpresidenten. Der var en temligen stor hop af valmän i de yttre rummen och på gårdarne, men af icke väljare kan jag ej säga om någon var tillstädes, och äfven valmännens antal var i alla händelser icke mycket mer än hälften af dem, som voro inskritfna i listorna som sådana. Der var intet i sjelfva verket, som kunde locka eller inspirera folkmassan; och ehuru det visst är rik