Göteborgsposten – 11 februari 1861, sida 1

ren med släpande stämma, det var icke jag, som rusade på er. Bonden hade emellertid rest sig upp. — Ni söker kanske er häst? fortfor han, han står derborta bland buskarne... Det är ett mycket vackert djur, och jäg skulle gerna vilja ha ett par sådana. -Min häst är icko till salu, min gode man, svarade Saint-Jean. — Då får jag önska er lycklig resa. — Tack, min vän... Saint-Jean tog ett steg framåt och vedhuggaren lyfte yxan, för att hugga ned ett träd. -— Klockan nio i afton vid gatan Chaumo! sade Saint-Jean med befallande stämma, medan den andre högg till så kraftigt, att dånet alldeles öfverljöd ljudet af orden, hvilka vedhuggaren ensam kunde uppfatta. Saint-Jean aflägsnade sig emellertid, som om han ingenting sagt, och vedhuggaren fortsatte med sitt arbete. I detsamma slog kl. tre i slottet. Det var samma timme, vid hvilken, såsom man torde påminna sig, en del af omnibuspassagerarne stämt möte på Vapentorget, för att begifva sig derifrån till mamma Lefebvre, hustru till den franske gardisten, dit äfven Mahurec begifvit sig i samma afsigt: att intaga sin middag.