Göteborgsposten – 11 februari 1861, sida 1

—X— ———— —l! stående armåer, var att införa kriget med des: organisation midt i freden, det andra, bevå ringen, måste bli närapå detsamma, för att de skulle erhålla någon betydelse. Och frågar var dock just att kunna vara trygg, utan at behöfva stå på samma fot, som i krig, at kunna vara säker i farans stund, utan av hel: tiden sta i samma ställning och organisation som i sjeltva farans stund. Då kom man til den insigten, avt frågan icke berodde på att he en stående armå, utan på att ha dugligt ma teriel, att när som helst vid behof kunna bilda en sädan. Den tanken vaknade, att blott sven ska folket sjelft är dugligt och skickligt atv föra vapen, så skall det heller aldrig vic behot vara svårt att organisera det till försvar af sitl fädernesland och sin frihet. Med denna tanke höjdes också ropet: låtom oss förskafta oss denna vapenfärdighet, lätom oss öfva oss att blifva ett krigiskt folk, så att vi kunna organisera oss till försvar, när och om det gäller; och med denna tanke började skarpskytvekärsrörelsen hos oss. Att utgöra ett forråd af vapenkunniga och militäriskt bildade män, hvilka icke ingå i landets stående miitäriska organisation, men hvilka när som helst, då de anse fäderneslandet i fara, kunna inträda i densamma, det är detta, som synes oss utgöra det egentliga ändamålet med skarpskyttekårernas bildande, och som man aldrig bör lemna ur sigte. Skall detta ändamål bättre uppnås genom regeringens medverkan, än utan densamma eller skall den kanske möjligtvis tillochmed skada detsamma? Ett land, der tolk och regering gå hand i hand i endrägtig samverkan, är alltid dubbelt så starkt mot hvad det eljest kan vara, och värt land står lyckligtvis i den ställning, att folket och regeringsmakten med förtroende kunna sluta sig till hvarandra; och bildandet af dugliga vapenföra och väl öfvade medborgare, som i nödens stund kunna hjelpa till att skydda landet samt dess ära och oberoende, är en alltför vigtig sak för staten i dess helhet, att man icke skulle önska en samverkan af regeringen med folket i detta hänseende, hvarigenom den påbörjade rörelsen kunde tillförsäkras om största möjliga framgång. Det är också icke annat än naturligt, att den lojalitetskänsla, som alltid förefinnes hos ett folk, inom hvilket medborgare och regering hafva ömsesidigt förtroende till hvarandra, skall leda de nybildade skarpskyttekårerna att visa regeringen prof på sin hyllning och aktning, och att från sig aflägsna allt sken af opposition mot regeringen. Att skarpskyttekårerna derföre underrätta regeringen i sina sträfvanden och anhålla att densamma må uttala sitt gillande och godkännande af desamma, är derföre alldeles i sin ordning; och på samma sätt kan det åfven vara dermed att de anhålla att regeringen nåtte utnämna åt dem bataljonscheter På amma sätt är det äfven med all annan medverkan, vare sig moralisk eller materiel, den an endast tjena att öka landets styrka och amband. Men denna medverkan får dock cke blifva af den beskaffenhet, att kårernas ndamål derigenom förändras eller icke uppås. Och detta måste ovilkorligen blifva talet så snart man försöker att på ett eller anat sätt inregistrera dessa kårer under rikets egala krigsmakt, eller med andra ord, så