Göteborgsposten – 11 februari 1861, sida 1

ee snart man öfverlemnar åt någon annan än kåren sjelf att bestämma när den skall träda i aktiv krigstjenst och öfvergå ifrån sin ställning af att vara en förening at medborgare för vapenofningar till den ar en trupp i rikets tjenst och under dess högsta krigsbefäls kommando. Så snart bestämningen at detta icke förbehålles kären sjelf eller dess egen sjelfvalda styrelse, utan ötverlemnas åt regeringen, så äro kårerna 1 sjelfva verket intet annat, än en beväring eller en landstorm, hvars uppbådande är ötverlemnadt åt regeringens bedömande at när det erfordras. Det är just bedömandet af detta, som måste förbli hos kårerna, ifall de icke helt och hållet skola skjuta förbi det mål, som med deras uppställande och allmänhetens understödjande deraf har åsyftats. Ifrån denna grundsats har man dock afvikit i uppstallandev al det förslag till reglemente, för härvarande frivilliga skarpskyttekar hvilket nu är under diskussion. 1 stället för att förbehålla kåren rättigheten att sjelf bestämma, när den skall träda i aktiv tjenst, har man velat öfverlemna denna rättighet åt regeringen; men för att denna regerimgens stora rättighet att kommendera kåren icke skulle blifva alltför farlig, har man dock velat inskränka den till vissa bestämda fall. Man har sålunda bestämt, att regeringen skall kunna kalla kåren till tjenstgöring, men att denna tjenstgöring skall utgöras endast at vaktgöring i, samt försvar af staden Göteborg. Genom dessa stadganden skulle kåren förvandlas till ett simpelt borgaregarde, hvilket, åtminstone såsom kår, icke kunde komma att mycket bidraga till landets försvar. Endast derigenom att en del af kårens medlemmar, på visst sätt, trädde ut ur densamma och ställde sig till konungens förfogande, antingen genom att ingå i armeen eller såsom medlemmar af en frikår, hvilken konungen möjligtvis funne lämpligt att upprätta, är det således som kåren kunde komma att bidraga till — ty då de från kåren utgångna medlemmarne hvarken mer skulle bära kårens namn eller uniform, kan man icke gerna säga deltaga i — försvaret af landet på just de punkter, der truppers närvaro verkligen vore af nöden. Vida enklare och ändamålsenligare i afseende å det syfte, kåren för sig uppställt, vore att bestämma det kåren alldeles icke stode under något regeringens kommando, ända tills den genom eget beslut, då den ansåge farans ögonblick vara kommet, vände sig till regeringen med anhållan om, att tå såsom en egen frikår, med bibehållande af sitt namn och sin uniform, träda i rikets tjenst och ställa sig under kgl. m:ts befäl och till dess disposion, för att användas der behofvet påkallar. De omständigheter, som skulle utgöra laga forfall för att icke behöfva åtlyda ett sådant beslut, skulle naturligtvis införas reglementet. Till skäl för afvikelserna från denna, som ss synes, sunda och oklanderliga princip har nan anfört, att man for erhållandet at kgl. u:ts stadfästelse af kåren, måste göra några ippoffringar, derest det påfordrades, samt att nan hade anledning att förmoda det regerinsen verkligen påtordrade en sådan uppffring å kårens sida, som de ofvannämnda bestämningarne innehölle. Men dessa uppoff