Göteborgsposten – 5 februari 1861, sida 1

vilja upphäfva danska folkets frihet och sjelfständighet kan aldrig blifva på något sätt berättigadt. Åfven om detta vore den enda möjliga utvägen för att afhjelpa det onda tyskarne så mycket öfverklaga, och hvilket vi för bevisningens skull supponerat vara verkligt, ehuru allt tyckes häntyda på motsatsen, så är dock botemedlet värre än det onda. Det vore i sanning att sila mygg och svälja kameler, att, för att afskaffa några små olägenheter för några få personer, uppotira ett helt folks rättigheter och framtid. Lemna vi derföre dessa detaljfrågor om språkförhållanderna i Slesvigs blandade distrikter och om de mer eller mindre bestämda löften, tyskarne trott sig finna i de diplomatiska förhandlingarne med danska regeringen, derhän, så återstår blott att bedöma den egentliga hufvudtrågan om, hvilken ställning Danmark skall intaga till Holstein och Tyskland, efter dess allmänt europeiska betydeise. I detta afseende hafva vi främst att fästa oss vid att Europa alltsedan detta sekels början varit deladt i tvenne stora partier som hafva sina anhängare inom alla dess folk och stater: det reaktionära och autokratiska samt det liberala och demokratiska. Det förra af dessa ingick strax efter den seger, som det med folkens tillhjelp vann öfver den förste Napoleon och det revolutionära Frankrike, ett solidariskt förbund om att försöka att undertrycka alla frihetsrörelser och alla sträfvanden efter folkvälde inom alla Europas stater der det blott var möjligt. Det var den Heliga Alliansen. Denna allians spelar visserligen icke mera någon officiel roll, men dess anda är qvar, och Rysslands, Österrikes och Preussens regeringar ledas uppenbarligen ännu af dess principer. Denna endrägt och samverkan har visserligen varit störd emellanåt på sednare tider, då dessa regeringars egoistiska intressen och ömsesidiga afund trädt fram och gjort sig gällande, ty äfven här gäller den satsen att ingen verklig vänskap kan existera annat än emellan menniskor som eftersträfva det goda. Ett exempel derpå hade vi då den orientaliska frågan sista gången var före. Men den gemensamma nöden har dock ständigt åter fört dem tillsammans, De äro dessutom bundna tillhopa genom blodssakramentet af Polens delning. Ingen vet med säkerhet hvad dessa trenne länders suveräner meddelade hvarandra vid sista mötet i slutet af förlidet år, men att detta möte hölls i Warschau, likasom ovanpå den fängelsehåla, i hvilken man håller det folk fånget som man så djupt förorättat och från hvilken slamret af dess kedjor kunde höras då det ryste på sig, tyckes dock innebära en ominös antydning. Tecken saknas icke heller, af hvika man kunde vara böjd att sluta till ett specielt förnyande af den heliga alliansen i dessa sednaste tider. Huru dock dermed än må förhålla sig, så kan man dock icke tvifla på, af hvilka åsigter dessa regeringar ledas i forhållande till folkenas i andra staters Mears sskrss————————— St ——tt