Göteborgsposten – 5 februari 1861, sida 1

bland de stridande igenkände vi en matros, vår kamrat i alla våra kampanjer, en tapper och tillgifven vän, på hvars oinskränkta tillgifvenhet vi veta oss kunna räkna. Han heter Mahurec. Sedan vi återställt lugnet på värdshuset, befallte vi Mahurec följa oss och vi läto honom under vägen förklara oss orsaken till krakelet. Det var en ung man af omkring sjutton års ålder (det är nu tio år sedan) som börjat slagsmålet. Han var känd af alla såsom en dålig yngling och odugling. — Hvem är han? frågade jag. — Han är son till Madonnan svarade matrosen. Mahurecs svar frapperade oss icke då, men, sedan den döende biktat för oss, återkom den lifligt i vårt minne. Vi gjorde vår matros några noggranna frågor i afseende på den unge mannen, men han kunde ej gifva oss någon närmare underrättelse. Mahurec hade dessutom sedan icke återsett honom och aldrig hört vidare talas om honom, antingen att han nu rest... — Eller dödt! afbröt rådsherren. — Min herre, sade markisen med allvarlig stämma, det med er underskrift försedda papperet, förvandladt till en donation af all er egendom efter er bortgång och i händelse af alla edra lag