Göteborgsposten – 5 februari 1861, sida 1

— Men efter barnets död blef ju donationen onödig. — Madonnan visste ej, om hennes son var död ; hon trodde tvärtom att han lefde. — Vidare? inföll rådsherren. — Hon besvor oss, efter det hon lemnat detta förtroende, sade dHerbois, att vid vår återkomst till Europa begifva oss till er och underrätta er om hvad hon gjort, samt bedja er hafva medlidande med hennes själ och förlåta henne hennes uppförande mot er. Madonnans ord och visade ånger hade djupt rört oss, och när vi, efter att ha gått i land, hade den lyckan träffa mme de Niorres tvenne förtjusande döttrar samt fingo veta, att Blanche och Lonore voro edra nidcer, när vi vidare kände att de ingifvit oss den renaste kärlek, då erhöllo den döendes ord ny vigt hos oss. Er son, biskopen, hvars död var ett så smärtsamt slag för alla dem, som känt honom, gynnade våra äktenskapsplaner och värdigades för omkring tre månader sedan kalla oss sina blifvande kusiner. Ni förstår väl nu, att Madonnans bikt måste vara af största intresse för oss. Vi hade först tänkt meddela biskopen denna hemlighet, men den rörde hans far, och vi ansågo det derföre vid närmare eftersinnande ej vara lämpligt, likasom vi ej heller ville gifva