Göteborgsposten – 4 februari 1861, sida 1

insåg hvilken skam som skulle komma att vidlåda mitt namn; jag sade för mig sjelf, att jag nog länge varit dupe, att jag blifvit straffad för mina fel, att jag endast borde hämnas med att visa dem båda förakt, och att jag blott hade ett att göra: att aflägsna mig så hastigt som möjligt. Två timmar derefter lemnade jag Brest och begaf mig med krossadt hjerta och förvirrad själ på väg till Paris. Der återfann jag mina barn, hvilka ej kände till detta olyckliga äktenskap, som sedermera lagligt upphäfdes, min familj, som kastade en slöja öfver ett förflutet, hvilket jag förbannade, och jag beslöt att återförvärfva mig aktning för mig sjelf, genom att låta mitt blifvande lif återupprätta de fel, som jag begått. Jag höll ord, mina herrar. — Vi veta det, inföllo markisen och vicomten utan tvekan. — Två år derefter, återtog de Niorres, fick Jag veta, att min son, eller det barn som jag trodde vara min son, aflidit. — Och huru fick ni denna underrättelse? frågade markisen. — Genom bref från en person, som jag skickat ut, för att skaffa reda på, huru det gått med barnet. Markisen vexlade en blick med vicomten. — Mina herrar, återtog de Niorres med