Göteborgsposten – 2 februari 1861, sida 1

AL SSE detsamma genom flöden, utan ock seglationen och det afbräck denna kan komma att lida genom ett ingrepp i det af naturen utstakade afloppet, d. v. s. genom en brådstörtad konstgjord attappning. Jordbrukets förluster under flöden äro stora och tryckande, men månne icke dessa skulle kunna mildras genom förmedling at hemmantalen och en etter omständigheterna lämpad undsättning at allmänna medel under de är sjöskada inträffar. Denna eller någon annan dylik tillflykt står icke så till buds för de betydliga bergsbruk och sågverk, hvilka uteslutande äro baserade på och till existens beroende af seglationen på Wenern. Likaså nödvändig förekommer ock seglationens vidmakthållande för den numera htlig blifna kommunikationen mellan Wettern och Göteborg samt emellan Österoch Vesterhafven; och likväl skulle en konstgjord aftappning af Wenern vid ett uppkommande flöde kunna under derefter följande torkär helt och hället omintetgöra seglationen och de kommunikationer, hvilka numera äro ett påräknadt och verkligt behof, för snart sagdt hela landet. Jordbrukarne intill Wenern skulle visserligen i ett afseende vinna på en sådan åtgärd, derigenom att deras landvinningar bletvo större och stadigvarande, men huru stor kunde denna vinst blifva, om afsättningen af deras produkter forsvårades eller tillintetgjordes i saknad af lämpliga kommunikationsmedel. Man måste derföre samtidigt med det man hindrar Wenern att stiga ofver en viss höjd, jemväl vidtaga åtgärder för att hindra sjön att falla under en viss, för seglationen oundgängligen nödvändig punkt; och det är just detta som gör att trågan blifver svårlöst, ja till ock med tramkallar tvifvel om möjligheten att någonsin tillfredsställande kunna lösa densamma. Men om man också skulle trotsa alla de hinder som möta för beredandet af ett större aflopp och icke sky de kostnader, hvilka derföre blefvo en följd, så måste dock den tanken frångås att förena nya och gamla afloppen, eller att genom utvidgning af det gam la afloppet åstadkomma en större utströmning ur Wenern än hvad som nu kan ske. Skälen härför ämna vi utveckla i det följande. Vi hatva sagt att jordbrukets och seglationens intressen måste i denna fråga samtidigt behandlas, såvida det ena icke skall blifva vinnande på andras bekostnad. Således måste man, på samma gång ett större atlopp beredes för bortförandet af öfverflöds-vatten, jemväl foga anstalter att vattnet, nedgånget till en viss punkt, t. ex. medelvattenståndet, sedermera endast med sparsamhet afrinner, på det att detsamma må räcka till under den torrare period, som vanligen inträder efter ymnigare snöoch regn-nederbörd. Det synes falla sig klart att dessa anstalter måste vidtagas 1 elfvens högsta mynning om ändamålet skall vinnas, likasom man jemväl vid Trollhättans öfversta fall tvingas vidtaga enahanda åtgärder, på det att seglationen mellan Brinkebergs kulle nedersta sluss och Trollhättan icke måtte blifva förstörd, och tillräckligt vatten icke saknas i kanalen och till slussningen, emedan det från Wenern mera sparsamt nedsläppta vattnet eljest skulle för hastigt afrinna, om icke lämplig åtgärd till förekommande derat jemväl här vidtages. Det är äfven fara värdt att