Göteborgsposten – 1 februari 1861, sida 1

nade läpparne tycktes med största svårighet förmå inandas luften. — Skall jag fortsätta ? frågade sakta dHerbois. — Ja! svarade sträft den gamle. — Hvad jag ytterligare har att säga är förfärligt. Hr de Niorres tycktes vakna upp ur sin domning. Lifvet återvände till denna kropp, som det tycktes ha öfvergifvit: ögonen lifvades, hufvudet höjdes åter och de hopklämda fingrarne rätade ut sig. — Min herre, sade han med dof stämma, innan ni fortsätter, måste ni säga mig, huru ni fått veta alla dessa detaljer från denna sorgliga tid? — Den förklaring ni begär, svarade markisen, skall jag snart gifva er. Men vi, eller rättare jag, måste framför allt återvända till berättelsen; ty det är isynnerhet det som återstår mig att säga, som bör intressera er. Jag skulle ha velat undvika hvad som föregår ; jag skulle ej ha velat såra ert hjerta så som jag gjort, men ni har tvingat mig... — Mitt beteende angår endast mig, afbröt de Niorres stolt. Om jag låtit er tala, har det skett derföre att edra ord skulle vara nyttiga. De minnen, ni uppväckt, hafva visserligen varit plågsamma för mig, men hvar och en får bära