Göteborgsposten – 29 januari 1861, sida 1

högt vite att ej mera öppna sin mun om sin religion i den socknen. Han försitter vitet. Man pantar hans reskläder till böternas gul dande. Så har man martyren fulltärdig, och denna får snart åka gratis från folksamling till folksamling. Tegner säger att ett trots lätt uppsjuder i vikingaättlingarnas blod. Nu gäller för prest pch kyrkoråd i hvarje hemsökt ort att ej vika. Många anklagas. Då yttrar någon lagkunnig: HEntaldige! hvarföre gån J ej ur lutherska kyrkan? Då stän J utom skotthåll för prester och kyrkoråd, fogdar och länsmän. Och hela skaror gå upp till kyrkogården för att anmäla det de vilja gå ur lutherska kyrkan. Efter formernas slutspel bygga dessa hundratals armar ett kapell, och snart kommer t. ex. en svensk emigrants son, som är prest at den nya bekännelsen till det nya kapellet talande så väl sitt modersmål som främmande tungomål, finbildad och — i folkets tycke — vida ötverträffande de lutherska presterna. Nå, tänker man, det är bäst att presten ej drager proselytmakaren inför kyrkorådet. Erkännes. Men det är ju haus skyldighet. Men — det är dock ej hans skyldighet att dervid tala som om saligheten vunnits af alla, hvilka haft lutherska bekännelsen och som om tördömelsen väntade alla, som ej tillhörde densamma. Det är ej hans skyldighet att med kyligt hån bemota hvad andra älska med hjertats värma, när deras bekännelse också kan uppbära den kristliga sedeläran och ingen af den bekännelsens dogmer innebär ett hån mot de lutherska troslärorna. Det är ej hans skyldighet att, medan blott tio lyssna på proselytmakaren, börja tillämpa författningar, hvilka, enligt kända naturlagar, skulle till honom draga hundrade — kanske ock, när någon, vid bristande tillgång till böters gäldande, hemsöktes med vawenoch brödstraff, tusende. Kortligen, talaren ansåg i likhet med Clerus att man ej borde genom straffbestammelsernas otidiga tillämpande, genom ovisliga hugg drifva någon ur kyrkan. Mot de reformerta sekterna ansåg talaren intet skydd vara af nöden. Men, frågade han, kan statsmannen med samma indifterentism betrakta den påfviska kyrkan? Han erkände att farorna från detta håll verkligen voro betänkliga, men hoppades dock att de kunde afböjas. Vi kunna, sade han, genom frivillighetens makt blifva, såsom vår konung hoppas, ändå en man. De puseyitiska ämnessvennerna bland oss måste kunna inse att om de vilja gifva oss en papism på protestantisk grundval, så stupa de snart i enviseskampen mot papismen på katholsk botten — så skola svenskarna, hvilka de lärt prestadömesdogmerna snart inse att vi lutherska prester sammanbundna med det ofriga samhället genom maka och barn, alltför klumpigt uppbära den rollen, jemförda med påfvens skötebarn, som ärft Petri nyckelmakt at dem, som kallas Christi ställföreträdare. Inpregla ock våra puseyiter såsom papismens vägbe