Göteborgsposten – 29 januari 1861, sida 1

efter ett ögonblicks tystnad, bodde i Brest en ung, vacker qvinna, hvilken genom sitt englalika anlete och behaget i sin person af invånarne fått tillnamnet Madonnan i Brest. Denna qvinna, som knappast kunde vara mer än tretio år gammal, befann sig i hela glansen af sin skönhet och visste att ytterligare förhöja sina oemotståndliga behag genom en beundransvärd skicklighet, och ett exempellöst koketteri. Man skulle för öfrigt kunna säga, att denna varelse bestod af tvenne hvarandra helt och hållet motsatta principer: det goda och det onda. Den ena beherrskade kroppen, den andra själen. Ingenting kunde vara renare än hennes former, ingenting mera förderfvadt än hennes tankar. Hennes elfenbensglatta panna dolde en hjerna, hvarinom fostrades de vidrigaste instinkter; hennes sköna, rika barm inneslöt ett tomrum, der hjertat skulle haft sin plats. Hennes friska, med bländande perlor försedda mun lät på det förtjusande leendet följa ett förfärligt uttryck. Sjelfva hennes ögon, så ljufva och sammetslika, när deras blickar ville förföra, blefvo till en härd för brännande strålar, när vreden, afunden, hatet lifvade dem mot något oskyldigt offer. (Forts.)