Göteborgsposten – 29 januari 1861, sida 1

ligen att man skulle gifva honom ett förtroende hvilket han dock ej ville synas bedja om. Den förut nämnde spionen hade försvunnit vare sig att han afstått från sin uppgjorda plan eller hastigt dolt sig någonstädes. De trenne männen kunde derföre med allt skäl tro sig vara fullkomligt ensamma. Min herre, började markisen och bugade sig för de Niorres, jag har, för att kunna af er utverka några ögonblicks uppmärksamhet, nödsakats att, ehuru emot min vilja, uppväcka inom er ett smärtsamt minne. Jag ber er derföre på det varmaste om ursäkt. — Min herre, svarade de Niorres med fullkomligt lugn stämma, jag har, genom att följa er hit, gifvit vika för er enträgna anhållan och icke, såsom ni tyckes förmoda, för någon känsla af fruktan. — Jag talar ej om fruktan, min herre, jag talar om ett minne. — Jag vet ej hvad edra ord betyda. — Hvad! utbrast vicomten med synbar otålighet, återigen! — Jag förstår er ej, mina herrar. — Nåväl sade markisen häftigt, eftersom icke goda ord kunna besegra det misstroende som vi ingifva er, min herre, nödgas jag förklara mig tydligare.