Göteborgsposten – 29 januari 1861, sida 1

Slutligen redogjorde sekreteraren för d i denna tidning redan uppgifna täflingsäm nena för året. Den afgående ordföranden domproste: Wieselgren höll derefter evt längre föredra; rörande upphäfvandet af landsförvisningsoci arflöshetsstraffen för affall från den luthersk läran. Han erinrade om huru han på d tvenne föregående högtidsdagarna ryckt dei förbiilande tiden i hårlockarna genom att be handla frågor, som för tilltället varit brinnan de, neml. den första gången klassicetetsfrå gan och den andra den norska frågan. Begg gångerna hade han intagit en medlande ställ ning, och efteråt hade han fått se de upp rörda böljorna lägga sig och hoppgifvand närmanden göras från de fientliga lägren. Hvilket tidsämne, yttrade talaren, kai nu fängsla den allmänna uppmärksamheten De äro så många, dessa hogmälsfrågor, son tränga sig fram, att vi hotas att bli känslo lösa al öfverflödet. I denna embarras de richesses frestas man nästan att se grundfrå gorna förbi, då der ej är öfvervägande skä alt vända sig till en at de många, och sålede helst taga något gammaldagsämne. Dock — en at dessa trågor synes mig ölverglänsa de öfriga. Ihågkom jag första gången att jag var en f. d. akademisk lärare, och andra gån gen att jag var en gammal skandinav, så mi jag i afton erinra mig om att jag är prest Jag är en bland dem till hviuka 1860 år: riksdagspreststånd utsändt ett cirkulär, der det yttras att svenska kyrkan står vid et nytt tidskifte, att den period i vår kyrkohi storia som började 1593-94, blifvit afslutac 1860, att det förflutnas välsignelser kunns bäst betecknas med den försäkran att Sverige dessa 266 år varit en man, som haft er Herre och en Gud, och att Sverige ej mera har denna välsignelse. Talaren anmärkte att den at Clerus åsyf tade tilldragelsen, gjort foga bulier af sig ehuru den onekligen förtjenar stor uppmärk. samhet. Annu består, yttrade han, denn: cause celebre af ett stycke papper eller a några rader på ett dylikt. Foljderna kunns blott af etterverlden öfverskådas och bedömas Det är ett moln som en tvärhand. Det kar blifva ett välgörande regn för en törstande jord, det kan blifva ett störtregn, som förstör Allmänheten ser ännu blott tvärhanden och ser lätt bort från något så obetydligt. Talaren var öfvertygad om att lagen om landsförvisnings och arflöshetsstraffen tör at. fall från den lutherska läran var af behofvet påkallad, då den stiftades. Om, sade han, 1594 års ständer fattat ett beslut i grunden lika med det, som tagits vid 1860 års riksdag, och vi i följd deraf varit ett af påfve, munkar och jesuiter nedtrampadt folk samt såsom lefvande i ett obördigare land än neapolitanare och spaniorer vida fattigare och råare än de, hade ej äran för det hberala beslutet då varit väl dyrköpt? Under det mäster Abraham läste välsignelsen i ständernas plenum plenorum uppgjorde jesuiterna kring