Göteborgsposten – 28 januari 1861, sida 1

— O, nej! Det fanns tvenne redliga själar, som Vår Fru af Auray skickat till Brest, till den arma qvinnan. Återigen mina löjtnanter . .. De vårdade henne... de gåfvo henne ordentligt in hon saknade intet... och när den gamla uppgaf sin sista suck, följde dHerbois och Renneville henne till den sista ankarplatsen . .-. De hade förut inköpt åt henne en sådan, och satte sedan på kullen ett kors som sjömärke för mig, den fjerran kryssande sjögasten ... Mahurec andades häftigt, för att dölja den rörelse som gripit honom. -När jag fick veta allt detta, återtog han efter ett ögonblicks tystnad, var jag färdig att låta hugga mig i två stycken och till hvardera af mina löjtnanter skicka en hälft, hvilken skulle tillropa dem ett varmt: tack! Men, fortfor matrosen, med denna ton af poetisk melankoli, som är egen för hans klass, men jag kom att tänka på, att jag har blott ett hjerta, att hvar och en af mina löjtnanter endast skulle få en bit af detsamma, fastän de håda ha rätt till att få det helt och hållet. Jag var då i Brest... på den gamla qvinnans graf... jag svor, att Mahurec skulle tillhöra sina löjtnanter, mer än kungen, mer än hofvet, mer än någon af officerarne. Så är det, min amiral! Hr de Suffren var mycket rörd. Sjöman