Göteborgsposten – 28 januari 1861, sida 1

son, som efter fadern blifvit hertig af Holstefn år 1523, efter den danske konungen Kristian II:s fördrifvande, blef utsedd till Danmarks konung och det sedermera lyckades för hans efterkommande att bibehålla sig både såsom konungar af Danmark samt såsom hertigar öfver en af de många delar af Holstein, i hvilka detta land genom på hvarandra följande arfskiften sönderstyckades. — De oldenburgska furstarne kommo sålunda att intaga en dubbel ställning; såsom konungar af Danmark voro de sjelfständiga suveräner, men såsom hertigar af Holstein, hvilket land tillhörde tyska riket, stodo de under tyska kejsarens öfverhöghet samt voro dennes vasaller. Vid tyska rikets upplösning genom Napoleon, upphäfdes visserligen detta dubbla förhållande, men det uppstod ånyo under endast något förändrade omständigheter då det nuvarande tyska förbundet inrättades och konungen af Danmark, såsom tillika varande hertig af Holstein, i afseende å detta land inträdde såsom medlem i detsamma. Under det han å ena sidan är en sjelfständig suverän i afseende å Danmark, står han i afseende å Holstein under tyska förbundet. I förhållande till denna sin dubbla ställning följde oldenburgska furstarne, såväl under det tyska kejsardömets tider, som sedermera sedan detta blifvit utbytt mot det nuvarande tyska förbundet, en blott och bart dynastisk politik. De betraktade sina besittningar, såväl Danmark intill Eidern, hvilket tillhörde dem såsom danska konungar, som de länder, hvilka tillhörde dem i egenskap af hertigar af Holstein, ungefär på samma sätt som en privat person betraktar sina gods, samt försökte derföre att så mycket som möjligt sammansmälta dessa länder till en enda kompakt massa och konsolidera dem till en enhet under namn af danska monarkien, utan att noga göra sig reda för dennas förhållande till Tyskland, eller kanske tillochmed i afsigt att genom en sådan konsolidering göra sitt beroende af Tyskland i egenskap af bolsteinska hertigar så svagt och obetydligt som möjligt. En följd af denna politik var, att de icke arbetade på upphäfvandet, utan snarare på bibehållandet och förstärkandet af den sammanblandning af en del danska och holsteinska angelägenheter, som redan tidigt, långt innan Danmarks konungakrona och Holsteins hertigliga krona förenades på samma hufvud, hade uppstått. Ända ifrån Waldemar den stores tid hade nemligen de danska konungarne, enligt medeltidens sed haft för vana att bortgifva såsom län södra delen af Danmark, Söndre Jylland eller det såkallade Slesvig. Af åtskilliga omständigheter blefvo de tvungna att med denna förläning beläna sin granne söder om Eidern, och följden deraf blet att Slesvig kom att be;raktas såsom en de holsteinska grefvarnes tillhörighet som de besutto under dansk öfverröghet. Derigenom inträffade äfven att då Holstein sedermera genom många på hvarundra följande arfskiften sönderstyckades i skilda delar, så delades Slesvig tillika såsom ett bihang dertill, ehuru naturligtvis Danmarks öfverhöghet öfver de slesvigska andbitarne stod qvar. Från denna öfverröghet sökte väl de herrar, som besutto dessa itskiftade delar af Holstein med thy åtföl