Göteborgsposten – 28 januari 1861, sida 1

FIRAR. TAN AE EA TA dande stycken af Slesvig, att frigöra sig, ehuru icke med full framgång, och småningom lyckades det de danska konungarne att hopsamla dessa små bitar så att deras välde åter omfattade både Danmarks rike med Slesvig intill Eidern och hertigdömet Holstein. Derigenom upphörde det föriäningsförhållande i hvilket Slesvig och delar af.detsamma så länge stått till Holstein. Men under den tid af omkring 300 år som detta förhållande hade fortfarit hade åtskilliga förändringar försiggått i Slesvig; en tysk adelsoch herremannaklass hade inflyttat från Holstein, hade infört tyskt språk i skolorna och rättegångsväsendet, och flere sociala inrättningar och förhållanden hade blifvit införda som voro gemensamma för Slesvig med Holstein. Denna de slesvigska förhållandernas sammanblandning med de holsteinska tillät de oldenburgska furstarnes domänpolitik icke blott att stå qvar, utan förstärkte den tillochmed ännu mer genom sin följande lagstittning. Denna sammanblandning tjenade alltid till att göra sambandet emellan de olika länder de beherrskade. mera oupplösligt och att sammanknyta de skilda delarne af den dynastiska enhet som de eftersträfvade. Sålunda lyckades det dem äfven att närapå fullständigt, i stället för tvenne länder, Danmark och Holstein, med samma regent, skapa en dansk monarki i hvilken man knappast kan säga hvar de holsteinska förhållandena upphöra och de danska vidtaga. Men under allt detta blef Holsteins ställning till Tyskland oförändrad; det fortfor att vara ett icke fullt sjelfständigt land samt att stå under tyska förbundet. Foöljden af denna de oldenburgska furstarnes poliuk att vilja sammansmälta länder med helt olika politiska förhållanden till en dynastisk enhet samt göra om Österrikes experiment här i norden, blet derföre den att göra gränsen för tyska förbundets rättigheter öfver Holstein obestämd; man kunde icke mera ordentligt och bestämdt skilja emellan holsteinskt och danskt; det uppstod ett område som det kunde tvistas om, och resultatet blef att Tyskland kunde få tillfälle att sträcka sina pretensio ner ett godt stycke in på danskt gebiet. För furstarne enskildt kunde det kanske hafva betydelse att försöka bildandet af en sådan dansk monarki, äfven med risken att derigenom komma att mer eller mindre stå som Tysklands vasaller; man kunde ju i alla fall genom diplomati söka att arbeta sig ifrån en sådan ställning. Men hvad hade danska folket för ett intresse dervid? Intet. Och dock blef dess urgamla sjelfständighet derigenom ställd på spel. De oldenburgska furstarnes dynastiska politik har danska folket måst betala med faran att blifva en lydstat imder en annan och med möjligheten för en främmande makt, att inblanda sig i dess inre wngelägenheter. Denna möjlighet har icke heller blifvit begagnad. I