Göteborgsposten – 24 januari 1861, sida 1

kis dHerbois och vicomte de Renneville stod framför honom med hattarne i hand. Rådsherren kände utan tvifvel vid första ögonkastet igen de båda sjöofficerarne, och säkerligen var hans själ uppfylld af de misstankar Lenoir uppväckt emot dem, ty han spratt häftigt till och en lätt rodnad färgade hans urholkade kinder. —Hvad viljen j mig, mina herrar? frågade han med sträng stämma. — Ni vet förmodligen icke hvilka vi äro, sade markis dHerbois. — Jo. — Då, återtog den unge officeren, vet ni äfven att vi infunnit oss flera gånger vid porten till ert hotell, utan att dock fått den äran att bli emottagen af er. — Familjeangelägenheter ha beröfvat mig denna ära, svarade de Niorres. — Men, tillade vicomten, det är just om familjeaffärer vi vilja tala med er. — Senare, min herrar, skall jag egna er all min uppmärksamhet, men i denna stund... — Förlåt oss vår enträgenhet, sade markisen, det vi ha att säga er tål ej något dröjsmål. — Jag tror, att ) misstagen er, mina herrar, ty jag har ingenting att höra.