Göteborgsposten – 24 januari 1861, sida 1

, var gift med hans slägting, mr Scott på Harden, att öfversätta Burgers Leonora och Den vilde jägaren. Dessa emuttogos at publiken med entusiasm och eftertöljdes snart at ofversättningar af tyska dramar. Scott tänkte införa några egna dikter i en balladsamling, som Monk Lewis ämnade utgitfva, men då denna lät vänta på sig, lät han trycka dem för sina vänners rakning. I sin samling fornskottska ballader — Border minstrelsy införde han äfven några egna sänger. På hertigens at Buccleuch och lord Melvilles rekommendation blef han shenit och erhöll såsom sådan 300 i lön. Dessutom efterlemnade är 1804 en onkel honom et ganska betydligt art. Fri frän materiella omsorger kunde han nu lemna sin skaldegätva fritt lopp, då han dittills endast kunnat skrifva då och då och såsom dilettant. Redan 1805 utkom hans första stora sjeltständiga skaldestycke Den siste minstrelens säng. Den hade en så lysande framgång att den förvärtvade honom genast första rummet bland de engelska skalderna. Då han plagade deklamera for sina vänner långa stallen, som han straxt förut tänkt ut under en promenadrnidt, så blef det snart bekant, när han arbetade på något nytt, och bokbandlarne öfverbjodo hvarandra for att försåkra sig om förlaget al nästa arbete. Bokhandlaren Constable bjöd 1,000 for hans andra större skaldestycke Marmion. Detta lilla epos slog ännu mera an på allmänheten än Den siste minstrelens sång. Elfvatusen exemplar såldes på ett år, och hvad än kritiken hade att anmärka, så blet publikens entusiasm oförminskad. Man skyndade sig att låta skalden veta att man erkande hans talang, hans hus ötversvämmades af lorder, ladyer, notabiliteter och nollor af alla slag, som önskade att se den store mannen. På samma tid som han skref Marmion sysselsatte han sig med utgifvandet at Drydens arbeten i aderton delar och nedlade derpå utomordentligt mycken flit och möda. Så snart de voro utkomna bjöd en förläggare honom en betydlig summa for utgifvandev af Swifts arbeten, och Walter Scott samtyckte. Jag hade måst slita mig i stycken, säger han sjelf, om jag skulie kunnat uppfylla alla uppdrag, men denna hvirfvel verkade underbart på min ande. Jag letde i ett fullkomhgt feberrus. Det förekom mig som om jag kunde företaga och utföra allt. Och dessa olika arbeten satte mig dessutom i tillfälle att understödja så många och olyckliga författare. Jag sysselsatte och underhöll ett helt litet regimente af litterära landsknektar med förfärdigande at innehållslistor, uppsökandet af historiska fakta och data samt ordnandet af materialier. Men han nöjde sig icke med att giiva dem sjelf lönande sysselsättningar utan rekommenderade dem äfven hos bokhandlarne och var ädelmodig nog att betäcka de förluster, som förläggare lidit i följd af sådana rekommendationer med tillskott at egen kassa.