Göteborgsposten – 22 januari 1861, sida 1

förutfattade mening. På detta sätt sker i många fall uppenbar orätt antingen mot assuradören eller försäkringstagaren. Den senare kan träffas af en förlust, mot hvilken han trodde sig försäkrad, eller assuradören få att betala en sådan, som han icke beräknat, när premien öfverenskoms. Sålunda uppstå stora förluster för handelsklassen och landet i allmänhet, och mycken tid spilles på förrättningar, som genom missförstånd göras vidlyftiga. Ett ännu större ondt medför dock den närvarande osäkerheten i lagar och usanser derigenom, att den gifver anledning till mångfaldiga missbruk. Dagligen göres det försök att påföra kostnader af det mest anmärkningsvärda slag, som alldeles icke komma redaren till godo, men från hvilka denne, i anseende till bristande lagbestämmelser, med bästa vilja likväl icke kan befrias. Det är naturligt att han beklagar sig, när assuradörerna med hänsyn till eget intresse och för att icke godkänna principer, hvilka sedan kunna åberopas vid andra liknande fall, neka att ersätta dem. be anförda olägenheterna äro obestridliga och det är förmodligen endast den öfverdrifna föreställningen om de med en reform i detta hänseende förknippade svårigheter, Bom hindrat densamma. Dessa svårigheter äro likväl icke oöfvervinnerliga, och ändamålets vigt uppmanar till ett altvarsamt försök. Både assuradören och försäkringstagaren äro intresserade af att få sitt ömsesidiga rättsförhållande så bestämdt regleradt, att dermed sparas tid och penningar. Härvid kommer det icke så mycket an på huru de stridiga punkterna i läran om hafveri gross ordnas, utan blott på att det sker. De flesta af dessa frågor äro i grunden endast föremål för beräkning mellan de olika assuransföreningarne, och för den enskilde assuradören är det af ringa vigt, på hvem omkostnaderna anvisas. Visserligen gifves det enskilda punkter, hvari redare och assuradörer icke lätt skola blifva enige, för exempel godtgörelsen af kostoch månadspenningar i nödhamn, men för begges intressen vore det synnerligen önskvärdt om sådane frågor kunde upphöra att ständigt vara foremål för strid dem emellan. Efter ett kort föredrag af sekreteraren mr P. Rathbone, öppnades diskussionen, deruti deltogo hrr Richards, Benecke, E. N. Rahnsen, Theod. Engels från Antwerpen, T. R. Davidsson från London, domaren Maroni från New-York, Bradford från Boston, D. Wheeler från Mobile och lord Brougham. Följande resolutioner fattades: Såsom allmän regel bör gälla, att då ett htyg strandar under loppet af resan, skall förlusten eller skadan på fartyg, last eller frakt icke hänföras till hafveri gross, utom i utomordentliga fall, då ostridiga faktiska förhållanden dertill föranleda. 2. Den skada, som uppstår å fartyg, last och frakt under släckningen af eld, skall ercättas såsom hafveri gross. 3. Skada, som genom stötning eller brytning förorsakas å den öfriga lasten, under