Göteborgsposten – 22 januari 1861, sida 1

rade! Jag har ej kunnat beveka er, och m:me de Versacs samt hennes barns död är nära! — Hvad säger du, olycklige? utbrast jag, slagen af den smärtsammaste bestörtning. — Hör! svarade han; jag var nyss ensam i m:me de Versacs rum: hon är sjelf med sina barn hos hr de Nohan. TI afsigt att åter gå upp på mitt rum, tog jag detta ljus och steg uppför trappan, då jag plötsligt såg ljusskenet mattas af och en kropp afskära vägen för mig. Mitt hjerta började slå häftigt, mitt blod isades... Jag höjde mitt sänkta hufvud... det var min aflidne herre som stod framför mig, men denna gång var han uppretad och i raseri... Han lyfte upp handen emot mig, han kallade mig usling, dålig tjenare . .. När han sedan såg min förskräckelse, lugnade han sig åter, befallte mig åter gå till er och att vara er olydig, i händelse ni icke skulle vilja tillåta mig rädda barnet. Jag skulle då föra bort gossen och fly med honom, så att han komme i säkerhet . .. Om jag tvekade, tillade han, skulle m:me de Versac, hans hustru, och hans son omkomma ... Och då han såg mig stå orörlig, tillintetgjord, darrande utan att svara, trodde han helt säkert, att jag vägrade uppfylla hans önskan, och han slog mig med sina benknotor till händer så hårdt, att jag ännu känner mig riktigt mörbultad. Jag sprang undan, skrikande ... och nu är jag här!