Göteborgsposten – 22 januari 1861, sida 1

Saint-Jean tystnade, fortfor de Niorres. Jag visste ej hvad jag skulle tänka; jag tillstår det de på hvarandra följande olyckorna, som brutit mina själskrafter, gjorde mig mindre lättrogen än första gången. Jag tvekade emellertid om att svara, jag kunde ej bestämma mig för att tala, då SaintJean, för att öfvertyga mig om sanhingsenligheten i sin berättelse, aftog sina kläder och visade mig på sina axlar och armar stora svarta, blå och gula strimmor, märken efter de slag han fått af det trodda spöket. — Hvad! afbröt hr Lenoir, ni har med edra egna ögon sett märkena efter slagen? — Ja. --Jag kan nu förklara betjentens råd, sade polislöjtnanten. — Det är tydligt för mig, att om alla dessa brott ha till ändamål att tillegna sig er och hela er familjs fömögenhet, så skulle er närmaste manlige arftagares, er förstgifte sons barn, resa ett oöfvervinnerligt hinder mot mördarens planer, samt göra hvarje annat mordförsök fåfängt och onyttigt. — Jag har trott som ni, min herre, sade rådsherren. — Och hvad svarade ni Saint-Jean? — Att han skall begifva sig kl. 6 i afton till mitt kabinett, och att jag skall der gifva