Göteborgsposten – 21 januari 1861, sida 1

Hr Lenoir svarade icke. — Denna nya väg, som öppnats för mig, fortfor hr de Niorres, leder till en förfärlig afgrund, om den ej förer till sanningen. — Den förtjenar i alla hänseenden att bli belyst, svarade polislöjtnanten. — Denna tanke som aflägsnar närvaron af en brottsling inom skötet af min egen familj, gifver mig verkligen mera själsfrihet, min herre; men jag är dock icke öfvertygad. — Icke heller jag, inföll hr Lenoir lifligt; vi söka nu, återstår oss att få veta, om vi funnit. Polislöjtnanten reste sig från stolen, gjorde ett slag genom rummet, liksom för att lemna den tanke, han nyss uttalat, tid nog att gro inom den besökandes hjerna, och sade efter en stund: — Jag har någonting att fråga er om, innan vi gå längre . , . såframt ni vill besvara de frågor jag önskar göra er... — Hvad är det, min herre? frågade rådsherren med en viss förvåning. — Ni försäkrar mig, är det icke så, att hela er familj består af de personer, jag nyss uppräknadt ? — Jag försäkrar det. — Ni känner således ej någon annan slägting?