Göteborgsposten – 19 januari 1861, sida 2

hans hustru, barn och brorsson, för hvilken m:me de Versac är som en mor. Ännu en gång beskyddar försynen de oskyldiga och dessa räddas. Men hvem skulle detta nya mord gagnat, om det lyckats? Hvilka voro er andre sons och hans barns arftagare? Biskopen... men biskopen dukar i sin ordning under . . . m:me dOrgerel träffas äfvenledes af den outtröttliga armen ... och m:me de Nobhban ... Min dotter! utbrast de Niorres, ni anklagar min dotter! — Jag anklagar icke, min herre, jag gör endast mina logiska slutledningar. Det är ovedersägligt, att, om alla dessa brott kunnat fullbordas, skulle det lysande arfvet tillfalla er dotter och hennes man, grefve de Nohan. — Men hr de Nohan är en bland de bästa och ädlaste män, och min dotter är ett riktigt helgon, min herre! sade rådsherren med en ton af betvingad indignation och den bittraste smärta; men min måg ville fly och föra bort med sig sin hustru . . — Förlåt! detta är ej något bevis. Men jag är likväl af er tanke; jag känner hr och fru de Nohan, och aldrig har ens den ringaste antydan förefunnits i deras förflutna lif, som skulle gifva anledning att misstänka ett så svart brott begånget utaf dem. Jag tror dem derföre vara alldeles oskyldiga, och än mera, jag