Göteborgsposten – 19 januari 1861, sida 2

Färentuna och Sollentuna häraders samt Danderyds, Åkers och Wermdö skeppslagers domsaga; majoren vid Svea artilleri-reg:te B. 0. Munck till öfverstelöjtnant i artilleriet; underlöjtnant J. H. Hartman till löjtnant vid Jemtlands hästjägarekorps; fanjunkaren H. F. W. Nauckhoff till underlöjtnant vid Uplands reg:te; löjtnanterna OC. J. Drangel och A. O. Liljenstolpe till kapterer samt underlöjtnant C. H. L. Grönhagen till löjtn. vid Kalmar reg:te; löjtn. vid Wermlands reg:te O. E. Belfrage till kapten i armeen. Afsked har K. M:t beviljat löjtn. vid Södermanlands reg:te J. E. Wallenståen, med rättighet att qvarstå såsom löjtnant i armåen. Den nordiska festen firades i Kristiania af dervarande studenter, söndagen d. 13 d:s. Festen öppnades med ett långt föredrag af kand. E. Sars, hvari han framställde den norska historieforskningens uppgifter. Studentersamfundets förman kand. Schweigaard utbragte skålen för fädernas minne. Han påminte om festens betydelse och framhöll, att tanken om nordens andliga enhet nödvändigt måste utveckla sig till lif och klarhet, eftersom hvart och ett af de tre folken skred framåt i utvecklingen af sin egen sjelfständighet. Bland de många hållna talen nämnes äfven skålen för Sverige, som utbringades af prof. Welhaven i dessa ordalag: Hvarje folk, som är i stånd att betrakta gången af sin utveckling, skall bland alla sina minnen framhålla den tid, som på ett genomgripande sätt uppenbarade hvad som låg doldt i folkets ande, hvad som tillfredsställde dess inre lifskraf. Ja, minnet af en sådan vändpunkt blir sedan likt hjertslaget i ätten, och af det uppnådda framstår ett säkert mål för folkets strätvan. I Norge finnes intet tvifvel om hvilken tid, som för Norge har en sådan betydelse; men till det afgörande deri hör föreningen och försoningen med Sveriges brödrafolk. Så uppfattades vårt frihetsverk af klarseende och högsinnade norrmån, och så verkliggjordes det och befästades. Under det vi derföre lefva i detta minne och söka att mer och mer utveckla dess innehåll, vändes ovilkorligen vär tanke med deltagande till fränderna på andra sidan fjellet, och, oaktadt alla missvisande tecken, förnimma vi att denna tanke stärkes och förhöjes med folkets stigande sjelfmedvetande. Det må icke väcka förvåning om vårt ädla svenska broderiolk ej så drages till oss; dess nationalkänsla lefver i en minneskrets, som icke är vår. Men om det, liksom vi, framhölle föreningen som en ljuspunkt, som en frälsande vigtig händelse i sin historia, då skulle det bättre fatta, att en förstämning 1 detta förhållande kan kännas genom vårt land som en djupt gående smärta, då skulle svårligen någon redlig svensk misskänna norrmännens hjertelag tör det besvurna förbundet. Dock — äfven vi dröja vid Sveriges stora minnen och prisa dem högt. Det innebor i dem en adel, som ingifver förtroende. Om det kan sägas, att Sveriges historia är dess konungars, då veta vi äfven, att hvar och en af dessa krönta män, som prisas i historien, hade sitt rätta starkhetsbälte i vissheten om att han till det yttersta kunde lita på folkets trohet, högsinthet och manhaftighet. Vi ära desea dygder, och vi frukta dem ej. När konungen uppfordrar dem i föreningens namn, till dess främjande och beskärm, då sluta vi oss till honom och dela hans förtröstan. Det gäller då, att vi sjelfva med allvar och rättsinthet uppfylla vår egen förbundspligt. Ja, måtte vi alltid befinnas värdiga att hysa det stora hoppet tör rikenas gemensamma lycka, hoppet om att äfven Sveriges folk en gång skall, i ren samklang med Norges, inregistrera föreningsåret som ett förnyelsens guldår i sina tideböcker. Tanken i denna vår fest har lagt dessa ord på mina läppar; det syntes mig lämpliga