Göteborgsposten – 19 januari 1861, sida 2

XIII. Ett rättsaxium. — Emellertid, min herre, återtog polislöjtnanten, söker ni efter den brottslige, som i detta ögonblick dödar er och de edra: eder egen närvaro här i mitt kabinett bevisar, det ni har en bestämd afsigt att fullfölja denna sak och sprida ljus öfver dessa hemlighetsfulla händelser. För att kunna upptäcka sanningen, huru grym denna än må vara, måste vi dessutom se efter hvilka vägar vi skola följa och göra gissningar. Denna förfärliga tanke, som jag nyss uttalade, bör icke förvåna er, en lagens man, och det sätt, hvarpå ni svarat mig, bevisar att, om ni än icke sjelf redan medgifvit denna tanke, den likväl plågat er under edra sömnlösa nätter. Hr de Niorres svarade icke, utan sänkte ännu mera sitt hufvud. Polislöjtnanten kastade en djup och forskande blick på den gamle, af hvars ansigtsuttryck intet gick för honom förloradt. Man skulle kunnat tro att hr Lenoir, då han sålunda pinade sin gästs hjerta och själ, följde en förut utstakad väg, för att kunna säkert nå ett mål, som endast han kände till. Han återtog efter några sekunder med en ännu lugnare ton: