Göteborgsposten – 16 januari 1861, sida 1

rodnade djupt af att se sig sålunda bli ett föremål för allas blickar, åh, min herre, ni känner alltsammans lika bra som jag och ni talar vida bättre än jag skulle kunna göra det. — Hvad blef det af den olyckliga qvinna? frågade Michel med feberaktig otålighet. — Brune och soldaten, återtog Danton, svuro, för att kunna få den arma modren bort och lugna henne litet, heligt, inför den upprörda hopen, att ifrån detta ögonblick egna sig åt forskningar efter det bortförda barnet att öfvertala sina vänner och kamrater göra sammaledes och derpå använda, om så skulle behöfvas, all möda tid och penningar. Månglerskorna (les dames de halle) bildade en lång krets kring den olyckliga, och man slösade från alla håll på henne med bevis af den ömmaste tillgifvenhet, det uppriktigaste medlidande. Trenne fiskhandlerskor föreslogo i sin ifver, att man skulle gå och hålla en messa i SaintEustache, för att utverka guds bistånd i de efterforskningar, hvilka studenten och soldaten skulle göra. Folket, mina herrar, fortfor Danton, har sina aktningsvärda fördomar, sina känsloutbrott, hvilka det skulle anse som ett brott att icke följa, då de tala inom detsamma. Denna messa antog karakteren af ett heligt löfte; hon var bekräftelsen