Göteborgsposten – 16 januari 1861, sida 1

och ridderligt — kanhända, men rektorn, som nu sitter vid sitt pastorat på landet och läser avisorna, skall, derom är jag säker, i sin öf vertygelse mumla sin harm öfver att man dragit i härnad mot de döda tingen. Men detta bryr ingen sig om, minst Lord Elgin. Föröfrigt, låtom oss uppskatta de stora nationernas höga intressen för handeln och deras välvilja för Kina såsom sig bör, låtom o8s beklaga deras strapatser, deras lidanden och någras död för den goda saken, men också lemnom rum för en liten tanke på de stackars kineserna. Afsides på landet, långt från annat folk har en gammal herre inrättat åt sig ett slott, som han aldrig lemnar, derföre att han tycker sig der ega allt hvad han behöfver och det at bästa slag. Man talar gåtlikt om prakten i detta slott, om rikedomarne, om de sköna trädgårdarne, de stora boksalarne m m. och i synnerhet om herrns besynnerliga smak att trifvas för sig sjelt. Den herrn är Kina. En vacker dag komma några främmande turister och klappa på porten. Den öppnas icke, man klappar härdare och får veta, att herrn aldrig tar emot besök. Emellertid återvända turisterna en annan gång, dyrka fiffigt upp porten och få audiens. — Hvad är herrarne för folk, som kommer så der? --Vi äro resande engelsmän (det är rena sanningen) och önska få umgås med herrn. — Men jag önskar det icke, då jag har godt umgänge med min familj; adjö! — Nej, vänta htet, vi vilja civilisera herrn. — Hvad vill det säga? — Herrn skall sälja sina saker till oss, då vi skola sälja våra saker till honom, herru skall döpas och skall bli kristen. -— Jag vill ingenting sälja och ingenting köpa, jag har mina saker hemgjorda af så god qvalitet som ni, jag är nöjd med Konfusii moral och med Fo, lemnen mig i fred, jag har aldrig gjort er för när, dertör låten mig vara, fy-tu-san-fan! — God dam, herrn måste bli civiliserad nolens volens. Och derefter packa engelsmännen upp sina ångmachiner, sina armstrongskanoner och sin gå-raktpå-saken, vidare skjuta de herrn lomhörd, för skenets skull bränna de upp en paviljong, full af klenodier och tvinga slutligen herrn att taga fram det stora sigillat och sätta det under ett plakat, hvars innehåll han egentligen icke förstår. Sedan, ja sedan är det godt och väl förstås. Tidningarne omtala efter hand den stora tjenst som engelsmännen gjort menskligheten, de stora skatter som hemtoras från Kina, de stora steg som civilisationen der gör med hvarje dag, den stora lycka som derigenom kommer kinesarne till del, och att sällheten i det himmelska riket först nu blifvit verkligt stor, sedan den blifvit delad åt andra. Men ingen omtalar hur de smala mongoliska ögonen gråta, hur hårpiskorna resa sig at harm och hur qvinnorna icke längre finna sitt behag i de små fötterna, beklagande att de icke ega en riktig fot att vid tillfälle gifva de påflugna europeerna. Enkedrottning Desiderias likbegängelse såväl efter katolsk ritual, som äfven något!