Göteborgsposten – 16 januari 1861, sida 1

I de främsta leden af den omkring m:me Bernard samlade hopen stodo tvenne unga män, hvilka tycktes åhöra henne med den lifligaste uppmärksamhet. Den ene kunde vara något öfver tjugo år gammal och var klädd såsom sonen till en välmående borgare. Han var student och hade begifvit sig till Paris, för att der sluta sina studier; hans namn var Guillaume Brune. Hans far, rättsadvokat, var vän till min far, och Brune sjelf är en af mina förtrognaste vänner. Hans kounat, som tycktes deltaga lika lifligt som han i m:me Bernards smärta, var några år yngre och bar infanterist-uniform; jag har sedan fått veta, att han hette Nicolas. Studenten och soldaten hade, rörda ända till tårar af den förtviflade modrens berättelse om sina olyckor, förgäfves sökt åter ingifva henne lugn. Slutligen skyndar en ung man, en arbetare hos hennes man, tror jag, fram och tillkännagifver att den stackars färgaren kommit tillbaka hem. — Det var jag, sade Jean. — Då, inföll Danton och afbröt sig i sin berättelse, bör ni, eftersom ni var der sjelf, min vän, bättre än jag veta hvad som bände. — Åh, min herre, sade färgeriarbetaren och