Göteborgsposten – 16 januari 1861, sida 1

korrespondenser och gerna tillåta sig att ef ter behag dikta en smula historiskt, allden stund distansen är så rysligt lång från al kritik. Det är icke underligt om den gamlcö vikingalusten intager oss, då vi om qvällarne sitta hemma i nattmössa och tofflor, röka hoppet och läsa de kinesiska artiklarne i bla. det. Hvem ville icke vara lord Elgin eller blott en af hans följeslagare, för att bli buren i portchäs, dricka det superfinaste the : sällskap med damer, som ha så små fötter al! de icke kunna gå an, eller drifva med man: darinerna i röda eller hvita knappar? Och från pagoderna, uppfyllda af större dyrbarheter än Leja har, hvem ville icke hemta fickorna fulla med småsaker hem till sina europeiska athenienner? OO, den som fick kinesa på det viset! Men det ståtliga palatsets Ynuen-Ming-Yuens jemmerliga förstörande, månne det ändå var gentlemanlikt eller comme-il-faut, var det verkligen enda sättet att vinna tillbörlig respekt åt en stor nation, som ville gifva innevånarne 1 det hinmelska riket ett tydligt begrepp om civilisationen, om kristendomen och alla de förtjenstor, genom hvilka den tagit patent på att vara ferldens herrar? Visst var det bedröfligt med fångarnes öde, visst hade kineserna varit bedrägliga och burit sig illa åt, men — ingen bror i spel, och hvem kan begära att kineserna skola vara lika honnetta i sina affärer som de gamla europeiska firmorna? Välan, hämd måste utkräfvas, och detta kan man möjligen förlåta vreden öfver fångarnes behandling samt den ädla lordens kränkta stolthet, men kanske icke representanten at en stor nation som ofverallt vill visa att den går framåt på mensklighetens väg, och som på köpet regeras af en qvinna, en mild Victoria. Den som hade makten i sin hand kunde ju utsträckt densamma för att lugga vederbörande mandariner och sjelfvasto Prine Kung i deras hårpiskor, då det ju var fråga om en förödmjukelse å ena sidan och om ett bevis på maktfullkomlighet å den andra. Gevom att uppbränna det praktfulle kejsarresidenset begick lord Elgin ungetär samma dåd som den begär, hvilken af hat och vrede till sin nästa rufvar på hämd, men i stället för att utgjuta sin vredes skålar i dennes ansigte slår en flaska vitriololja på hans kläder, en gerning som emellanåt brukar förekomma hos polisen och blifva tillbörligen straffad, men ännu mer afskydd. Mig kommer ihåg hurusom rektorn i skolan, då vi der någongång lekte revolution med att sönderbryta bord och bänkar, forebrådde oss det dårliga, oförnuftiga och omenskliga i att draga i härnad mot de döda tingen. Denna hans fras, ofta upprepad vid minsta ofog mot en tredskande kritbit, en hårdspänd cirkel etc., beskrattades mycket och behjertades först, när vi upphört att kinesa inom de afstängda skolkamrarna och försökt att blifva very gentlemens i verlden. Hela verlden, kejsaren i Kina tillochmed, skall kanske icke i lord Elgins beteende finna något ovanligt, utan blott rättvist ESSENS SSG EEE SEE EOVERETIOT