Göteborgsposten – 14 januari 1861, sida 1

Då rådsherren berättade sin son de förskräckliga tilldragelserna, hade han äfven gifvit honom det uppskakande förtroendet, att han ej var säker på, om ej den brottslige var en medlem af hans egen familj. Och må vi alla, hade han tillagt, heldre förgås, än att mina fäders namn skulle fläckas. Om någon af de mina är den skyldige, skola vi straffa honom sjelfva, men ingen i verlden skall ana hans brott. Ehuru de föreslagna giftermålen skola hafva varit mycket i de unga flickornas smak, tvekade ej deras mor att dela rådsherrens åsigt, och de båda fästmännen blefvo verkligen förbjudna huset. Vicomten och markisen utvexlade härvid en blick. — Dagen efter biskopens ankomst, fortsatte Leonard, inträdde hos rådsherren en betjent, som hade varit mycket omtyckt af yngsta sonen och hvilken nu gråtande kastade sig till rådsherrens fötter med anhållan att få meddela en vigtig sak. Han hade nemligen, sade han, en natt blifvit plötsligt uppväckt ur sömnen och dervid tydligt sett rådsherrens äldste son, hvilken dött några veckor förut. Spöket var blekt som den svepning, hvari det var höljdt. Det hade bedt honom icke frukta och derefter tillagt, det han utsett honom att rädda den son, åt hvilken modren i sin