Göteborgsposten – 12 januari 1861, sida 1

rat sin process. Han trodde sig derföre ej be höfva fåsta någon uppmärksamhet dervid. Han önskade likväl att veta huru detta bre kommit på hans skrifbord och sammankallade sit folk, för att höra om någon af dem emottagi och lagt det på bordet. Ingen kunde svara härpå. Tillfrågade, de ene efter den andre, förklarade de att inge främmande synts till, att ingen af dem haft bref vet i sina händer eller ens kunde gissa hvarifrår det kommit. Detta enstämmiga svar förvånade och för skräckte rådsherren. Ett bref kunde ej af si sjelft lägga sig på hans skrifbord. Det var så ledes tydligt, att den hemlighetsfulle och hotan de författaren af detsamma måste hafva någo medbrottsling bland hans folk. Men hvem var denne medbrottsling? Hur upptäcka honom? Rådsherren hade blott gaml: tjenare i sitt hus, som från far till son, frår mor till dotter tillhört hans familj och för hvil ka han ända till detta ögonblick trott sig kunn: hysa oinskränkt förtroende. Den anonyma biljetten hade redan gifvi rådsherrens hjerta ett sår genom att tvinga ho nom att tvifla på sina tjenares trohet. Likväl lyckades han att förjaga till och mec sjelfva minnet af denna händelse. Det fullkomli gaste lugn berrskade i hans hus. Hans bar: