Göteborgsposten – 11 januari 1861, sida 1

den och nedstack med stort behag tummen och pekfingret deri. — Nåväl, mina herrar, yttrade han och förde till näsan prisen, af hvilket han spillde två tredjedelar på spetskråset, i går kallades jag som vanligt af min tjenstgöring till Hennes Maj:t och jag begaf mig vid bestämd timma till hennes smårum. — Men innan jag går vidare, fortsatte Lonard och lät en dyrbar solitär som han bar på venstra handens lillfinger, blixtra i solen, innan jag går vidare bör jag underrätta er något närmare om det förhållande, hvari jag står till Hennes Maj:t . .. Mina herrar, jag är gascognare . . -— Det förstås! afbröt Michel skrattande. — Och jag berömmer mig deraf, tillade Lonard. Nåväl! hvarje gascognare är af naturen fallen för att berätta; vältalighet är en sak som är mycket allmän vid Garonnes stränder. Det är för gascognaren ett oafvisligt behof att, då han berättar en historia, komma folk att spetsa öronen. Deraf kommer hans böjelse att förgylla de händelser, han berättar, ifall ej sanningen skulle vara tillräckligt intressant. Hans osanningar framkallas sällan af ett dåligt hjerta; de äro en nödvändighet för hans tunga. -— Hvilket betyder, monsieur Lonard, att